Jag har bestämt mig för att ha två bloggar igång. Jag kom på det idag. En för vintern och en för sommaren. Den är ute i etern nu, men långt ifrån klar. Varför? jag har mått bra av att dokumentera vad jag gör här på bloggen. det har visat att varje ögonblick har varit värdefullt, även om jag har glömt set lagom tills dagen är slut. problemet är att jag inte orkar skriva någonting som är varken lustigt eller läsvärt på vintern, eftersom jag har djupa depressioner under vintern. jag tänkte jag kunde meddela det direkt, om det är någon som undrar varför jag inte har skrivit någonting här på så länge. jag har inte haft någonting jag har tyckt varit värt att berätta, kan jag väl skylla på, men det är inte hela sanningen. När det blir vinter brukar många saker hända, mycket som jag inte tänker prata om här. Detta är min glada sida som jag tittar på när jag behöver känna mig på gott humör. Om det är någon som är sugen på att se den depressiva sidan av mig kan ni gärna gå dit och titta, för här tänker jag inte visa henne ;)
Kram!
fredagen den 26:e april 2013
torsdagen den 25:e april 2013
Nu vill jag ut igen!
Den här vintern har varit tuff. Jag har varit sjukskriven på grund av depression, vilket naturligtvis inte har blivit bättre av att det har varit grått, brunt, kallt och äckligt ute. Jag har verkligen längtat efter våren, och det vet jag fler som har.
Hönsen är ute och sprätter omkring, bina surrar runt i de utslagna säljarna, jag och min dotter springer omkring i trädgården med jordsäckar, spadar och fröer.
Apropå hönsen ja. Inför min dotters fyraårsdag tyckte vi att det skulle bli fint med lite blommor i krukorna på trappan. I år har jag behärskat mig ganska bra (så här långt) med växtinköp, men min dotter är duktig på att övertala. Nästan alla krukor fulla, som tur är till större delen av växter som bara är att plantera ut sedan.
Nåja, nu var det ju hönsen vi talade om. När vi precis grävt ned de sista penséerna som utfyllnad runt allt det andra hör vi ett fasligt kacklande från baksidan av huset. Vi har nyligen blivit anfallna av duvhöken - nej, inte jag och dottern, hönsen - så naturligtvis skyndade vi runt till baksidan för att se vad som hände. Inte duvhöken där inte, men uppe i vår stora zinkbalja satt fem lyckliga hönor och knaprade i sig våra fina penséer. Det hade väl varit OK om de inte hade bestämt sig för att trampa ned alla pärlhyacinterna samtidigt. Dottern blev först jättearg och jagade bort hönorna, men när hon såg förödelsen började hon gråta. Hon försökte resa blomstjälkarna så gott det gick, frågade om man kunde tejpa. Än så länge kan jag väl säga att jag är tacksam över att det inte blivit en "Pettson" med "Kackel i grönsakslandet", för rör hönsen dotterns pallkragar tror jag att hon stryper dem.
Några dagar innan dotterns födelsedag fick jag ett annat infall. Det var dags att ta tag i de där sovrummen som blivit stående halvfärdiga sedan vi flyttade in. Min lilla flicka är ett fullkomligt yrväder som tar till klart destruktiva metoder för att påvisa sin tristess, så då är det bättre att hon får vara med och hjälpa till. Det gör hon som tur är mer än gärna, men hon muttrar och grumsar över att vitt är en tråkig färg och att allt egentligen borde vara rosa. DÄR får hon i alla fall inte som hon vill.
Sammanfattningsvis är vårkänslorna på topp, även om allt inte går att tejpa ihop. Blommorna får liksom jag själv vara som de är, krökta och lite tillplattade. Jag får mig i alla fall ett dagligt gott skratt när jag går förbi våra planteringar.
Hönsen är ute och sprätter omkring, bina surrar runt i de utslagna säljarna, jag och min dotter springer omkring i trädgården med jordsäckar, spadar och fröer.
Apropå hönsen ja. Inför min dotters fyraårsdag tyckte vi att det skulle bli fint med lite blommor i krukorna på trappan. I år har jag behärskat mig ganska bra (så här långt) med växtinköp, men min dotter är duktig på att övertala. Nästan alla krukor fulla, som tur är till större delen av växter som bara är att plantera ut sedan.
Nåja, nu var det ju hönsen vi talade om. När vi precis grävt ned de sista penséerna som utfyllnad runt allt det andra hör vi ett fasligt kacklande från baksidan av huset. Vi har nyligen blivit anfallna av duvhöken - nej, inte jag och dottern, hönsen - så naturligtvis skyndade vi runt till baksidan för att se vad som hände. Inte duvhöken där inte, men uppe i vår stora zinkbalja satt fem lyckliga hönor och knaprade i sig våra fina penséer. Det hade väl varit OK om de inte hade bestämt sig för att trampa ned alla pärlhyacinterna samtidigt. Dottern blev först jättearg och jagade bort hönorna, men när hon såg förödelsen började hon gråta. Hon försökte resa blomstjälkarna så gott det gick, frågade om man kunde tejpa. Än så länge kan jag väl säga att jag är tacksam över att det inte blivit en "Pettson" med "Kackel i grönsakslandet", för rör hönsen dotterns pallkragar tror jag att hon stryper dem.
Några dagar innan dotterns födelsedag fick jag ett annat infall. Det var dags att ta tag i de där sovrummen som blivit stående halvfärdiga sedan vi flyttade in. Min lilla flicka är ett fullkomligt yrväder som tar till klart destruktiva metoder för att påvisa sin tristess, så då är det bättre att hon får vara med och hjälpa till. Det gör hon som tur är mer än gärna, men hon muttrar och grumsar över att vitt är en tråkig färg och att allt egentligen borde vara rosa. DÄR får hon i alla fall inte som hon vill.
Sammanfattningsvis är vårkänslorna på topp, även om allt inte går att tejpa ihop. Blommorna får liksom jag själv vara som de är, krökta och lite tillplattade. Jag får mig i alla fall ett dagligt gott skratt när jag går förbi våra planteringar.
måndagen den 3:e december 2012
Vinter, plötslig som i sagorna
Ja, det känns verkligen som att det bara var härom dagen som jag skrev om kalas, alldeles nyss som jag handlade växter i överflöd till trädgården och mindre än ett ögonblick sedan jag rörde mig i min mormors och morfars trädgård och mindes hur det var att springa runt där som liten. Den här hösten har varit intensiv, så intensiv att det är först nu som jag har hunnit varva ned och bli mig själv igen. Så small det till lagom till december och blev vinter - så underbart efterlängtat efter en blöt höst. Trädgården ligger i ett frostigt gnistrande hav som av diamanter och fullmånen som vi förärades med i förra veckan lade hela naturen i ett blått skimmer.
Ja, det har hänt mycket. Det fortsätter hända massor och nu lackar det mot jul. Är det någonting som får mig att vakna upp i vintermörkret är det julen. Bina får lite extra honung i sin sockerlösning, hönsen får kålhuvuden att picka på och ljusen plockas fram. För visst är det vackert med alla ljusen i mörkret? Livet är alldeles för kort för att inte avnjutas i fulla drag och det finns fördelar med att bo i detta kalla land - dessa stämningsfulla mörka vinternätter och de korta intensiva dagarna; kylan känns frisk så länge man har rätt kläder. Ja, för naturligtvis är vi utomhus även nu! Ris som eldas blir tillfälle för glögg och korvgrillning i det fria, även om hönsen inte uppskattar elden lika mycket som vi.
Marknad blir det ju också - Liseberg är lika vackert i vinter- som sommarskrud, om inte vackrare. Alla ljusen i träden, de är lika efterlängtade som tulpanerna till våren.
Så till helgen måste man naturligtvis tänka på skogens fåglar, de ska också få lite extra godis. Har jag några gamla äpplen kvar till koltrasten?
Ja, det har hänt mycket. Det fortsätter hända massor och nu lackar det mot jul. Är det någonting som får mig att vakna upp i vintermörkret är det julen. Bina får lite extra honung i sin sockerlösning, hönsen får kålhuvuden att picka på och ljusen plockas fram. För visst är det vackert med alla ljusen i mörkret? Livet är alldeles för kort för att inte avnjutas i fulla drag och det finns fördelar med att bo i detta kalla land - dessa stämningsfulla mörka vinternätter och de korta intensiva dagarna; kylan känns frisk så länge man har rätt kläder. Ja, för naturligtvis är vi utomhus även nu! Ris som eldas blir tillfälle för glögg och korvgrillning i det fria, även om hönsen inte uppskattar elden lika mycket som vi.
Marknad blir det ju också - Liseberg är lika vackert i vinter- som sommarskrud, om inte vackrare. Alla ljusen i träden, de är lika efterlängtade som tulpanerna till våren.
Så till helgen måste man naturligtvis tänka på skogens fåglar, de ska också få lite extra godis. Har jag några gamla äpplen kvar till koltrasten?
söndagen den 28:e oktober 2012
Höst blev till vinter
Idag var himlen särskilt vacker, blå med ett fåtal skära moln upplysta underifrån med ett härligt orange ljus. Morgnar som den här är det härligt att ligga kvar i sängen och titta ut genom fönstret.
Så var det vintertid. Klockorna är omställda och jag gläds åt att hinna uppleva de vackra morgnarna i lugn och ro ytterligare några dagar. Snart är det mörkt igen när jag åker till arbetet, men då är det tid att tända ljus.
Appropå det: Så fort den här hösten gick! Vi är snart inne i november! Igår städade vi undan i trädgården. Alla trädgårdsmöbler är undanplockade, de sista lökarna är satta i jorden och blomkrukor har tömts och ställts undan inför nästa säsong. Vad hände egentligen? Jag hann njuta av höstfärgerna för en kort tid, men nu har vi snö i Skåne, hagel här och frost på natten. Hoppas att det blir en vit jul!
För mig är november en helig månad, en månad då jag skriver under varenda lediga stund, så det är verkligen tacksamt att vara färdig med allt annat som ska göras. I november är jag med i någonting som heter NaNoWriMo, en författartävling som egentligen bara är till för att öka den egna förmågan och man belönas med ingenting förutom äran. Hela oktober går åt till att förbereda karaktärer och handling, första november börjar själva skrivandet. Man vinner tävlingen genom att skriva 50 000 ord på 30 dagar och det gäller att hålla sig inom samma ämne hela månaden ut. Jag har varit med förr, dock ej hunnit klart med min 50 000 ord någon gång. Jag är för självkritisk, raderar massor och skriver om ännu mer, men i år ska jag träna mig på att bara skriva utan att redigera. Kommer bli väldigt svårt, men annars kommer jag inte hinna!
Min lilla tupp Jussi har blivit stor! Han är riktigt ståtlig, blir bara finare och finare. Han är en lustig figur. Ni minns kanske att jag skrev i somras att han är långsint? Jo, han hämnas gärna på de andra tupparna i hönsgården. Härom dagen kom vår tupp Fröding fram till Jussi, pickade honom i nacken och stal hans godis. Nästa dag smög Jussi omkring som om han planerade något, höll ögonen på Fröding. Så BAM! Han skuttade fram, pickade Fröding i nacken och sprang iväg. Fröding fattade aldrig vad som hände.
Vi har tagit hand om honungen också. Det blev inga stora mängder i år - det har ju regnat en del i sommar - men mycket mer än i fjol. Honungen blev dock farligt god i år. Svårt att INTE äta upp den direkt!
Här är min ståtliga Jussi.
Så var det vintertid. Klockorna är omställda och jag gläds åt att hinna uppleva de vackra morgnarna i lugn och ro ytterligare några dagar. Snart är det mörkt igen när jag åker till arbetet, men då är det tid att tända ljus.
Appropå det: Så fort den här hösten gick! Vi är snart inne i november! Igår städade vi undan i trädgården. Alla trädgårdsmöbler är undanplockade, de sista lökarna är satta i jorden och blomkrukor har tömts och ställts undan inför nästa säsong. Vad hände egentligen? Jag hann njuta av höstfärgerna för en kort tid, men nu har vi snö i Skåne, hagel här och frost på natten. Hoppas att det blir en vit jul!
För mig är november en helig månad, en månad då jag skriver under varenda lediga stund, så det är verkligen tacksamt att vara färdig med allt annat som ska göras. I november är jag med i någonting som heter NaNoWriMo, en författartävling som egentligen bara är till för att öka den egna förmågan och man belönas med ingenting förutom äran. Hela oktober går åt till att förbereda karaktärer och handling, första november börjar själva skrivandet. Man vinner tävlingen genom att skriva 50 000 ord på 30 dagar och det gäller att hålla sig inom samma ämne hela månaden ut. Jag har varit med förr, dock ej hunnit klart med min 50 000 ord någon gång. Jag är för självkritisk, raderar massor och skriver om ännu mer, men i år ska jag träna mig på att bara skriva utan att redigera. Kommer bli väldigt svårt, men annars kommer jag inte hinna!
Min lilla tupp Jussi har blivit stor! Han är riktigt ståtlig, blir bara finare och finare. Han är en lustig figur. Ni minns kanske att jag skrev i somras att han är långsint? Jo, han hämnas gärna på de andra tupparna i hönsgården. Härom dagen kom vår tupp Fröding fram till Jussi, pickade honom i nacken och stal hans godis. Nästa dag smög Jussi omkring som om han planerade något, höll ögonen på Fröding. Så BAM! Han skuttade fram, pickade Fröding i nacken och sprang iväg. Fröding fattade aldrig vad som hände.
Vi har tagit hand om honungen också. Det blev inga stora mängder i år - det har ju regnat en del i sommar - men mycket mer än i fjol. Honungen blev dock farligt god i år. Svårt att INTE äta upp den direkt!
Här är min ståtliga Jussi.
måndagen den 17:e september 2012
Fest och födsel
Lät dramatiskt, inte sant? Jag kan säga att det har varit mycket att göra nu, inte haft mycket tid över till annat än att umgås med familjen. Det är honung som ska slungas, bin som ska invintras, arbete som ska skötas och på detta:
70-ÅRSKALAS!
I vintras fyllde jag 30, nu i veckan fyller gubben 40, detta firade vi med ett hejdundrande sjöslag. Maskerad i trädgården. Inte så mycket nedtrampade rabatter som väntat, men 150 tomflaskor efter öl att ta hand om, ett partytält som blåst sönder och massor med möbler som måste komma på plats. Jag hittade på loppis 24 stolar för 10:- styck, sedan hade vi ju trädgårdamöblerna; våra närmre 40 gäster fick plats. Vi hade en jättetrevlig fest - tycker jag - och våra vänner vet vad vi vill ha: massor av växter! Vindruvor, amerikanska blåbär, en kvitten, mängder av lökar och knölar, perenner och träd. Vi har planterat så fort vi fått en stund över!
Så hade vi också turen att bli med kycklingar bara några dagar senare. Små ulliga, gulliga, fjuniga, duniga sötnosar som man bara vill klappa hela tiden!
Här har vi den stolta modern.
70-ÅRSKALAS!
I vintras fyllde jag 30, nu i veckan fyller gubben 40, detta firade vi med ett hejdundrande sjöslag. Maskerad i trädgården. Inte så mycket nedtrampade rabatter som väntat, men 150 tomflaskor efter öl att ta hand om, ett partytält som blåst sönder och massor med möbler som måste komma på plats. Jag hittade på loppis 24 stolar för 10:- styck, sedan hade vi ju trädgårdamöblerna; våra närmre 40 gäster fick plats. Vi hade en jättetrevlig fest - tycker jag - och våra vänner vet vad vi vill ha: massor av växter! Vindruvor, amerikanska blåbär, en kvitten, mängder av lökar och knölar, perenner och träd. Vi har planterat så fort vi fått en stund över!
Så hade vi också turen att bli med kycklingar bara några dagar senare. Små ulliga, gulliga, fjuniga, duniga sötnosar som man bara vill klappa hela tiden!
Här har vi den stolta modern.
söndagen den 26:e augusti 2012
Höst?
Ja, det verkar ju så i alla fall. Så här års är trädgården lite lagom ointressant - än så länge - så jag och min dotter letar oss utåt. Igår plockade vi både lingon och svamp och lingon finns det fortfarande gott om precis runt huset. Kantarellerna lyser gula i skogen och det är väl ändå svampen man längtar efter så fort det blir höst?
Fast naturligtvis skulle jag gärna ha några fruktträd också.
De amerikanska blåbären ger rikligt med bär, även om vi inte gör något av dem - vi äter dem direkt där vi plockar dem.
Ja, det är väl inte bara jag som tycker det är trist att gå tillbaka till jobbet när det händer så mycket i naturen. På något vis känns det som att så fort semestern är slut så tar även sommaren slut, även om det är soligt och varmt en bra bit in i september. Allt man hade tänkt göra läggs på is inför nästa år. Jag hann inte måla klart alla fönster, jag hann inte lägga klart min stengång och jag hann inte bygga upp de rabatter jag hade tänkt bygga upp. Å andra sidan hann jag med så mycket annat. Jag har lekt med min dotter, jag har badat, jag har varit på utflykter, jag har i alla fall lagt en del av stengången och några fönster är målade. Nästan hälften av fönstren faktiskt.
Och med hösten kom ju näckrosen också. Den blommar så vackert i rött.
Fast naturligtvis skulle jag gärna ha några fruktträd också.
De amerikanska blåbären ger rikligt med bär, även om vi inte gör något av dem - vi äter dem direkt där vi plockar dem.
Ja, det är väl inte bara jag som tycker det är trist att gå tillbaka till jobbet när det händer så mycket i naturen. På något vis känns det som att så fort semestern är slut så tar även sommaren slut, även om det är soligt och varmt en bra bit in i september. Allt man hade tänkt göra läggs på is inför nästa år. Jag hann inte måla klart alla fönster, jag hann inte lägga klart min stengång och jag hann inte bygga upp de rabatter jag hade tänkt bygga upp. Å andra sidan hann jag med så mycket annat. Jag har lekt med min dotter, jag har badat, jag har varit på utflykter, jag har i alla fall lagt en del av stengången och några fönster är målade. Nästan hälften av fönstren faktiskt.
Och med hösten kom ju näckrosen också. Den blommar så vackert i rött.
torsdagen den 9:e augusti 2012
Tillbaka till verkligheten
 |
| Näckrosen är på gång att börja blomma! |
1. Inget mer av Tolkien att läsa
2. Börjat jobba igen
3. Ett 70-årskalas att förbereda.
Jag fyllde 30 på nyårsaftonen (som var senast) och i september fyller gubben 40, vilket naturligtvis kräver ett hejdundrande kalas. I trädgården. Med risk för spyor, fimpar och skräp i eventuellt nedtrampade rabatter. Gråter vid tanken!
Det blir maskerad. Jag har ingen aning om vem jag ska klä ut mig till, men funderar starkt på Marge Simpson. Blå hårspray, gul kroppsfärg och grön klänning borde ju inte vara så svårt kan man tycka. För att vara ärlig har jag verkligen ingen aning. Tjock Elvis med en smörgås i högsta hugg hade varit kul förstås! Som kvinna är är jag nog ingen övertygande Elvis.
Mina stackars rabatter kommer lida - och jag som äntligen har börjat få ordning på dem! Eller ja, ordning och ordning. Ogräset frodas, ingenting är färdigbyggt och rabatter som mynnar ut i vild skog på ett ytterst oorganiserat sätt; vet inte om jag skulle kalla det att ens vara i närheten av att börja komma i ordning.
Kan man sätta staket runt allt för att hindra folk att gå i det? Skulle bli staket överallt då...
Höns är också rätt bra på att trampa omkring, men som tur är har de än så länge inte gjort någon större åverkan - de sandbadade i löjtnantshjärtat så till den milda grad att där nu bara sticker upp ett par magra kvistar.
 |
| Jussi sandbadar - doch ej i ljtnantshjärtan. |
I helgen var min svåger med min lilla guddotter på besök, "så helgen blir i alla fall lugn", tänkte jag. Tänkte att jag kunde skicka iväg dem allihop en sväng till Nordens Ark så att jag kan måla ett par fönster till. Nja, inte riktigt, men trevligt hade vi! Vilstolarna flyttades från balkongen ut i trädgården och har sedan dess blivit betydligt mer flitigt använda. Jag hann också ta årets första dopp i havet, vilket var så trevligt att jag gjorde om det!
Jag har lagt ytterligare ett par stenar till min gång. Stenar som inte har hunnit sätta sig innan kalaset. Det börjar bli riktigt bra! Eftersom jag inte hittat mina gamla foton (kan inte förstå var de är, såg dem ju för bara ett litet tag sedan), kan jag inte visa den stora skillnaden.
 |
| Sid, aka Roberta |
Men en del blommor har det blivit på foto trots allt! De här jättestora vita liljorna har slagit ut och näckrosen är på gång! Första gången jag får se den i blom, det ska bli spännande!Sid har vuxit upp till en mycket ståtlig tupp som tar hand om höns och kycklingar på bästa sätt. Visst är han fin? Vet inte vad som hände, helt plötsligt stod han bara där och var så här snygg. Kan det ha med passerad pubertet att göra?
Jag vet att hans färger kanske inte är i utställningsklass, men kolla in dem! Han får verkligen karaktär!
Alla kycklingarna har fått fjädrar och vi är nu ganska säkra på att vi har åtminstone ytterligare två tuppar. Ett litet bekymmer, men å andra sidan vet vi att flocken av höns är väl försvarad mot rovdjur.
Dagmar har bestämt sig för att hon ska ha kycklingar också. Fel årstid, jag vet, men nu ligger hon och ruvar på tio ägg. Vi valde att köpa avelsägg den här gången, eftersom Dagmar och Sid har ett tycke för varandra. Är lite nyfiken på hur ett sådant barn skulle se ut, men vill inte gärna experimentera just nu.
 |
| Blommande liljor |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)