måndag 3 december 2012

Vinter, plötslig som i sagorna

Ja, det känns verkligen som att det bara var härom dagen som jag skrev om kalas, alldeles nyss som jag handlade växter i överflöd till trädgården och mindre än ett ögonblick sedan jag rörde mig i min mormors och morfars trädgård och mindes hur det var att springa runt där som liten. Den här hösten har varit intensiv, så intensiv att det är först nu som jag har hunnit varva ned och bli mig själv igen. Så small det till lagom till december och blev vinter - så underbart efterlängtat efter en blöt höst. Trädgården ligger i ett frostigt gnistrande hav som av diamanter och fullmånen som vi förärades med i förra veckan lade hela naturen i ett blått skimmer.
Ja, det har hänt mycket. Det fortsätter hända massor och nu lackar det mot jul. Är det någonting som får mig att vakna upp i vintermörkret är det julen. Bina får lite extra honung i sin sockerlösning, hönsen får kålhuvuden att picka på och ljusen plockas fram. För visst är det vackert med alla ljusen i mörkret? Livet är alldeles för kort för att inte avnjutas i fulla drag och det finns fördelar med att bo i detta kalla land - dessa stämningsfulla mörka vinternätter och de korta intensiva dagarna; kylan känns frisk så länge man har rätt kläder. Ja, för naturligtvis är vi utomhus även nu! Ris som eldas blir tillfälle för glögg och korvgrillning i det fria, även om hönsen inte uppskattar elden lika mycket som vi.

Marknad blir det ju också - Liseberg är lika vackert i vinter- som sommarskrud, om inte vackrare. Alla ljusen i träden, de är lika efterlängtade som tulpanerna till våren.

Så till helgen måste man naturligtvis tänka på skogens fåglar, de ska också få lite extra godis. Har jag några gamla äpplen kvar till koltrasten?

söndag 28 oktober 2012

Höst blev till vinter

Idag var himlen särskilt vacker, blå med ett fåtal skära moln upplysta underifrån med ett härligt orange ljus. Morgnar som den här är det härligt att ligga kvar i sängen och titta ut genom fönstret.

Så var det vintertid. Klockorna är omställda och jag gläds åt att hinna uppleva de vackra morgnarna i lugn och ro ytterligare några dagar. Snart är det mörkt igen när jag åker till arbetet, men då är det tid att tända ljus.

Appropå det: Så fort den här hösten gick! Vi är snart inne i november! Igår städade vi undan i trädgården. Alla trädgårdsmöbler är undanplockade, de sista lökarna är satta i jorden och blomkrukor har tömts och ställts undan inför nästa säsong. Vad hände egentligen? Jag hann njuta av höstfärgerna för en kort tid, men nu har vi snö i Skåne, hagel här och frost på natten. Hoppas att det blir en vit jul!

För mig är november en helig månad, en månad då jag skriver under varenda lediga stund, så det är verkligen tacksamt att vara färdig med allt annat som ska göras. I november är jag med i någonting som heter NaNoWriMo, en författartävling som egentligen bara är till för att öka den egna förmågan och man belönas med ingenting förutom äran. Hela oktober går åt till att förbereda karaktärer och handling, första november börjar själva skrivandet. Man vinner tävlingen genom att skriva 50 000 ord på 30 dagar och det gäller att hålla sig inom samma ämne hela månaden ut. Jag har varit med förr, dock ej hunnit klart med min 50 000 ord någon gång. Jag är för självkritisk, raderar massor och skriver om ännu mer, men i år ska jag träna mig på att bara skriva utan att redigera. Kommer bli väldigt svårt, men annars kommer jag inte hinna!

Min lilla tupp Jussi har blivit stor! Han är riktigt ståtlig, blir bara finare och finare. Han är en lustig figur. Ni minns kanske att jag skrev i somras att han är långsint? Jo, han hämnas gärna på de andra tupparna i hönsgården. Härom dagen kom vår tupp Fröding fram till Jussi, pickade honom i nacken och stal hans godis. Nästa dag smög Jussi omkring som om han planerade något, höll ögonen på Fröding. Så BAM! Han skuttade fram, pickade Fröding i nacken och sprang iväg. Fröding fattade aldrig vad som hände.

Vi har tagit hand om honungen också. Det blev inga stora mängder i år - det har ju regnat en del i sommar - men mycket mer än i fjol. Honungen blev dock farligt god i år. Svårt att INTE äta upp den direkt!

Här är min ståtliga Jussi.

måndag 17 september 2012

Fest och födsel

Lät dramatiskt, inte sant? Jag kan säga att det har varit mycket att göra nu, inte haft mycket tid över till annat än att umgås med familjen. Det är honung som ska slungas, bin som ska invintras, arbete som ska skötas och på detta:

70-ÅRSKALAS!
I vintras fyllde jag 30, nu i veckan fyller gubben 40, detta firade vi med ett hejdundrande sjöslag. Maskerad i trädgården. Inte så mycket nedtrampade rabatter som väntat, men 150 tomflaskor efter öl att ta hand om, ett partytält som blåst sönder och massor med möbler som måste komma på plats. Jag hittade på loppis 24 stolar för 10:- styck, sedan hade vi ju trädgårdamöblerna; våra närmre 40 gäster fick plats. Vi hade en jättetrevlig fest - tycker jag - och våra vänner vet vad vi vill ha: massor av växter! Vindruvor, amerikanska blåbär, en kvitten, mängder av lökar och knölar, perenner och träd. Vi har planterat så fort vi fått en stund över!

Så hade vi också turen att bli med kycklingar bara några dagar senare. Små ulliga, gulliga, fjuniga, duniga sötnosar som man bara vill klappa hela tiden!

Här har vi den stolta modern.

söndag 26 augusti 2012

Höst?

Ja, det verkar ju så i alla fall. Så här års är trädgården lite lagom ointressant - än så länge - så jag och min dotter letar oss utåt. Igår plockade vi både lingon och svamp och lingon finns det fortfarande gott om precis runt huset. Kantarellerna lyser gula i skogen och det är väl ändå svampen man längtar efter så fort det blir höst?

Fast naturligtvis skulle jag gärna ha några fruktträd också.

De amerikanska blåbären ger rikligt med bär, även om vi inte gör något av dem - vi äter dem direkt där vi plockar dem.
Ja, det är väl inte bara jag som tycker det är trist att gå tillbaka till jobbet när det händer så mycket i naturen. På något vis känns det som att så fort semestern är slut så tar även sommaren slut, även om det är soligt och varmt en bra bit in i september. Allt man hade tänkt göra läggs på is inför nästa år. Jag hann inte måla klart alla fönster, jag hann inte lägga klart min stengång och jag hann inte bygga upp de rabatter jag hade tänkt bygga upp. Å andra sidan hann jag med så mycket annat. Jag har lekt med min dotter, jag har badat, jag har varit på utflykter, jag har i alla fall lagt en del av stengången och några fönster är målade. Nästan hälften av fönstren faktiskt.
Och med hösten kom ju näckrosen också. Den blommar så vackert i rött.

torsdag 9 augusti 2012

Tillbaka till verkligheten

Näckrosen är på gång att börja blomma!
Ja, för nu har jag:
1. Inget mer av Tolkien att läsa
2. Börjat jobba igen
3. Ett 70-årskalas att förbereda.

Jag fyllde 30 på nyårsaftonen (som var senast) och i september fyller gubben 40, vilket naturligtvis kräver ett hejdundrande kalas. I trädgården. Med risk för spyor, fimpar och skräp i eventuellt nedtrampade rabatter. Gråter vid tanken!
Det blir maskerad. Jag har ingen aning om vem jag ska klä ut mig till, men funderar starkt på Marge Simpson. Blå hårspray, gul kroppsfärg och grön klänning borde ju inte vara så svårt kan man tycka. För att vara ärlig har jag verkligen ingen aning. Tjock Elvis med en smörgås i högsta hugg hade varit kul förstås! Som kvinna är är jag nog ingen övertygande Elvis.
Mina stackars rabatter kommer lida - och jag som äntligen har börjat få ordning på dem! Eller ja, ordning och ordning. Ogräset frodas, ingenting är färdigbyggt och rabatter som mynnar ut i vild skog på ett ytterst oorganiserat sätt; vet inte om jag skulle kalla det att ens vara i närheten av att börja komma i ordning.
Kan man sätta staket runt allt för att hindra folk att gå i det? Skulle bli staket överallt då...
Höns är också rätt bra på att trampa omkring, men som tur är har de än så länge inte gjort någon större åverkan - de sandbadade i löjtnantshjärtat så till den milda grad att där nu bara sticker upp ett par magra kvistar.
Jussi sandbadar - doch ej i ljtnantshjärtan.

I helgen var min svåger med min lilla guddotter på besök, "så helgen blir i alla fall lugn", tänkte jag. Tänkte att jag kunde skicka iväg dem allihop en sväng till Nordens Ark så att jag kan måla ett par fönster till. Nja, inte riktigt, men trevligt hade vi! Vilstolarna flyttades från balkongen ut i trädgården och har sedan dess blivit betydligt mer flitigt använda. Jag hann också ta årets första dopp i havet, vilket var så trevligt att jag gjorde om det!

Jag har lagt ytterligare ett par stenar till min gång. Stenar som inte har hunnit sätta sig innan kalaset. Det börjar bli riktigt bra! Eftersom jag inte hittat mina gamla foton (kan inte förstå var de är, såg dem ju för bara ett litet tag sedan), kan jag inte visa den stora skillnaden.

Sid, aka Roberta
Idag fick vi hem en ny tupp också! En kompis kunde inte ha kvar sin, så vi gjorde ett byte. Han fick två äggläggare och vi fick hans stiliga Brahma. Han är bara barnet, men redan större än vildvittrorna. Jussi, min lilla älskling, har blivit en ståtlig ungtupp att vara stolt över och tar väl hand om de andra ungdjuren (som inte heller är så små längre - dotterns kycklingar har fått tät och fin fjäderdräkt och vuxit till sig ordentligt! Just nu blir det alltså mest dem jag fotograferar).
Men en del blommor har det blivit på foto trots allt! De här jättestora vita liljorna har slagit ut och näckrosen är på gång! Första gången jag får se den i blom, det ska bli spännande!

Sid har vuxit upp till en mycket ståtlig tupp som tar hand om höns och kycklingar på bästa sätt. Visst är han fin? Vet inte vad som hände, helt plötsligt stod han bara där och var så här snygg. Kan det ha med passerad pubertet att göra?

Jag vet att hans färger kanske inte är i utställningsklass, men kolla in dem! Han får verkligen karaktär!



Alla kycklingarna har fått fjädrar och vi är nu ganska säkra på att vi har åtminstone ytterligare två tuppar. Ett litet bekymmer, men å andra sidan vet vi att flocken av höns är väl försvarad mot rovdjur.
Dagmar har bestämt sig för att hon ska ha kycklingar också. Fel årstid, jag vet, men nu ligger hon och ruvar på tio ägg. Vi valde att köpa avelsägg den här gången, eftersom Dagmar och Sid har ett tycke för varandra. Är lite nyfiken på hur ett sådant barn skulle se ut, men vill inte gärna experimentera just nu.

Blommande liljor

tisdag 7 augusti 2012

Makeover!

Först vill jag bara påpeka att jag lever, även om jag inte visat några livstecken på ett tag. Det har regnat, och så fort det regnar under sommaren plockar jag fram allt jag har av Tolkien. Har sträckläst The Hobbit (med Allan Lee's illustrationer) och tryckt vidare med de två första delarna av Härskarringen. I morse började jag med konungens återkomst. Den är nästan utläst nu. Det är en tradition jag har att läsa dem om sommaren är blöt. Så har det ju också varit ett par riktigt härliga dagar som tillbringats på stranden.
En annan traditionsbunden sak är sommargäster som parkerar på vår uppfart så att det varken går att komma ut eller in på tomten. Inte lika populär tradition; de envisas med att ställa bilarna antingen mitt på vägen eller mitt i någon rabatt. Den här gången var det makens äng som blev platt.

Nåja, nog om det. Jag blev så sugen på att skriva ett "före-efter"-inlägg efter att ha läst på Lindas trädgårsblogg för ett par veckor sedan. Här har det inte hänt lika mycket, men det är ändå kul att visa skillnaden mellan då och nu. Om inte annat, så för sig själv; det är lätt hänt att tycka att man aldrig hinner göra någonting.

Men ack och ve. När jag skulle leta fram bilderna som jag VET ligger någonstans här i datorn - jag satt och tittade på dem här om dagen - så hittar jag dem inte. Jag blir så irriterad på mig själv att jag kan kräkas.

Make overn betyder alltså att jag måste se över min dator och ordna alla mappar och filer bättre. Nu skall jag läsa ut min bok, sedan ska jag fortsätta bläddra i senaste numret av Allt om Trädgård som jag köpte idag.

lördag 21 juli 2012

Rhododendron igen.

Har hittat en småvuxen azalea som jag bara måste ha i min lite sura blå rabatt: R x rossatum 'Gletschernacht'. Såg att den såldes flitigt för ett par år sedan men verkar idag vara mer eller mindre bortglömd.
Denna azalea blommar i blått och får en riktigt vacker höstfärg, klarar sig i zon 3 och älskar sol. Perfekt för mellanterassen i blå rabatten (nedanför Buddleja davidii 'Nanho Blue' och snett ovanför hortensian). Jag har lite problem med att hitta blåblommande buskar, medan högväxta perenner till samma "hylla" är desto lättare - nästa år kan jag dela både stormhattar och riddarsporrar. Har även planterat ytterligare en av min brors rosa pioner här, så variationen med rosa, vitt och lila följer med uppåt. Var inne på att kila in en sommarbuddleja någonstans däremellan, samt vit flox.
Så till frågan. Någon som vet andra blåblommande buskar som trivs i zon 2-3?
Jag funderar på att chansa med en skäggbuske och en säckbuske, de klarar sig ju även om de fryser ned på vintern. Å andra sidan - finns bättre alternativ vill jag gärna veta. Är inte mycket för extrajobb med växter som egentligen inte hör hemma i min växtzon. I år chansar jag med en hibiskus, har placerat den vindskyddat i bra sol, klarar den sig blir jag väldigt glad. Buddlejan var förra årets chansning och den mår också fint även om jag borde klippt ned den hårdare i våras. Den är väldigt gles (jag beskar den så som man gör med sommarbuddleja - plockade bara bort gamla blomkolvar och risiga kvistar), så jag ska se om jag kan beskära lite hårdare nästa vår. En gren i sänder eller så, den kan ha svårt att skjuta nya skott på för hård ved.

Solen fortsätter skina och jag har - hör och häpna - varit tvungen att bevattna alla mina krukor hela veckan. Det har varit väldigt bekvämt med regn ur det perspektivet. På grund av det vackra vädret tog vi oss en länge efterlängtad promenad med mellanlandning på stranden. Fler än vi hade tänkt samma sak - här var trångt som i en sardinburk! Vi fikade, dottern fick badat och sedan samlade vi lite snäckor och tång. Snäckorna ska krossas och ges till hönsen, tången ska sköljas och gå ned i komposten. Det var raskt avklarat - raskare än planerat, för med den folkmängden på stranden blev vår uppgift en fara med risk för ihjältrampning.
Dottern är förkyld och trött. Har bara varit gnäll och sura miner hela dagen. Har inte hunnit plantera liguster eller syren, har försökt hålla hennes humör uppe, men nu ska jag plantera. Vi gör en klassisk syrenberså! Ligustern har jag fått av mamma, det är den vanliga vildväxande lövfällande sorten och jag vet precis var jag ska ha den!

Fortsatt trevlig helg allihop!

Bilden nedan: Stranden på Hamburgö, så vackert med de röda bergen i kontrast mot himmel och hav.

fredag 20 juli 2012

Tupp eller höna?

När Roberta flyttade hem till oss berättade de vi köpte henne av att hon var en höna, men jag har tvivlat sedan dag ett. Till att börja med kallade jag henne för Sid Vicious för att hon ser ut som ett punkyngel. Det är ett par saker man kan titta på för att könsbestämma en tupp/höna - ett exempel är kam och slör. Tuppar har större sådana, dessutom är tupparnas rödare. En höna får röd kam när hon ska värpa. En annan sak man kan titta på är fjädrarna runt halsen. Är de långa och spetsiga är fågeln högst sannolikt en tupp medan rundade fjädrar är tecken på kvinnligt kön.
Så kan man ju också granska de bakre regionerna - stjärtfjädrarna. Jag har suttit och stirrat på hönsrumpor i en timme nu och det börjar kännas en aning förvirrande. Ja, fjäderfärumpor svåra att könsbestämma har jag kommit fram till.
Ungtupp i så fall, för inget galande än.
Nu har jag alltså suttit och försökt komma underfund med Roberta. Varför jag verkligen har börjat tvivla på allvar idag är för att hon så fort Günther har tittat bort har antastat hönorna. Günther är ju HENS bästa vän, så jag tycker att det är en lite ful attityd bara där, men värre blir det: hönorna är inte alls med på leken och HEN försöker inte ens smickra och förföra dem med lite dans! Det är ren våldtäkt! Dessutom ger HEN sig bara på de små söta Dvärgkochinhönsen, vilket gör det hela nästan skrattretande, även om jag försöker behålla en bekymrad rynka i pannan och gör vad jag kan för att inte fnissa. Sid/Roberta är rejält stor och hönan som får HENS ömma låga att brinna är i första hand Dagmar. Hon försvinner helt under det stora åbäket till höna/tupp och det enda som avslöjar var hon finns är hysteriskt kacklande protester. Jag vet inte om det beror på Sid-Robertas väl tilltagna kroppshydda som gör att Günther inte gör något åt saken, eller om han har en deal med HEN: "Vi delar på brudarna om du håller min rygg" eller nåt. De spottade sig säkert i nävarna och skakade hand också.

Så till observation. Roberta/Sid har en ganska liten kam, lika så är slöret inte så stort. Däremot är de verkligen röda, och så vitt jag har märkt har inte HEN lagt några ägg ännu.
Vidare har HEN spetsiga fjädrar runt halsen men bakdelen är inte så pampig som man kan tycka att en tuppbakdel borde vara.

Denna observation fick mig också att börja granska Fröding lite noggrannare. Trots att han har en stor fin röd kam och ett riktigt ståtligt slör har han ingen ordentlig tuppstjärt eller ens den ståtliga hållning som tuppar i regel har. Till och med bebis-Jussi ser mer ut som en tupp.
Lite oroad över något jag läste idag. Tuppar som man kelar för mycket med kan bli folkilskna när de blir könsmogna. Jag får helt enkelt sluta kela med min lille pluttis :'(

Och här är resterna av kladdkakan. Idag mår jag mycket bättre :)

torsdag 19 juli 2012

Känner mig så syndig

Och det är inte på ett bra sätt heller :(
Som när man har ätit en bit kladdkaka, vill ha en bit till, vet att man inte borde men tar en bit till - det är syndig på ett bra sätt.
När man som jag försöker vara miljömedveten på så många sätt som möjligt - kör bil så lite som möjligt, försöker få tag på närproducerat och ekologiskt så långt det går (min man jobbar som dräng på ekologisk mjölkgård, så där VET man i alla fall att alla djur har det bra), odlar (inte så mycket grönsaker än, men förhoppningsvis senare) så miljövänligt som det går för att mikroorganismer ska ha det bra, så visar det sig att jag är en miljöbov trots allt :'(

Å andra sidan upptäcker man nya saker hela tiden som är skadliga för miljön. Det räcker att bläddra runt lite på Ekostil samt Plastriot för att det dåliga samvetet skall mala igång. Visste ni tillexempel att svenskarna köper (!) 300 matkassar tillverkade av plast per person och år; att det dessutom bara är en bråkdel som återvinns? De där tygkassarna som jag alltid glömmer hemma... Borde nog lägga dem i bilen. Bilen, förresten! Min nya bil (för mig i alla fall) är en liten bensinsnål Citroën cv2:a, så det känns ju ok. Men så fort det blir is på vägen vågar jag inte köra den och då åker Volvon fram. Borde kanske haft en prius, men min man propsar på att jag ska sitta säkert när olyckan händer - och på vintern är jag olycksbenägen. Sedan jag flyttade hit till Bohuslän har jag bytt bil flera gånger på grund av isig vägbana och strategiskt utplacerade diken. Det är faktiskt bara Volvon som jag inte har lyckats kvadda än, peppar, peppar...

Jag brukade klippa gräs med handjagare, men det blev ohållbart i längden. Man gör ju inget annat än klipper och klipper. Faktum är att det är först sedan jag fick barn som jag skaffade massa hushållsmaskiner - elvisp, assistent, mikrovågsugn (som faktiskt är förhållandevist energisnålt, vet inte varför det dröjde) och köttkvarn med korvstoppningstrattar - för att det blev för tidskrävande utan. Handslagen bearnaise, vispgrädde och äggvita till maränger är ett minne blott, men jag hinner leka med min dotter istället. Och även om jag har en motordriven gräsklippare idag så är den bensinsnål och modern (Ja, jag vet, den är inte eldriven och har heller inte någon solcellsgenerator. Det finns inte någon på marknaden ännu som är tillräckligt bra - förhoppningsvis kommer det snart, för det vore ju skönt både för öron och samvete). Delar av gräsmattan håller också på att bytas ut mot timjan, krokus och rabatter ;)

Men detta här nedan kanske alla andra vet redan. För mig var det nyheter:
Torvbrytning smutsar ned i miljön något fruktansvärt. Här har jag tyckt mig duktig som blandat min egen jord hemma, då med en andel torv i basen, så får jag veta av Hillevi på Tankar från Trädgårdsmästarn att det trots allt inte är så miljövänligt. Det är ju någonting som definitivt behöver spridas vidare! Nu har väl alla som råkat kika in här förmodligen läst på hennes blogg också, så det här blir väl bara en upprepning.

Jag blev faktiskt så bekymrad att jag började forska vidare om torvläget i Sverige.
Innan jag började läsa på om detta hade jag ingen aning om att energibolag i Sverige har eldat torv med subventioner för koldioxidutsläpp i flera år - ända fram till den första januari 2012. Nu räknas torv till fossila bränslen, även om återväxten av torv är extrem i Sverige, då särskilt jämförst med Storbritannien där torven länge har använts både av privatpersoner och kraftbolag. Det är väl knappast förnyelsebart i alla fall, som energibolagen har hävdat - det tar fortfarande ett x antal år för torven att bildas.
Så sitter vi här och pekar finger åt Tyskland där man bryter kol. Torv är knappast bättre (inte mycket i alla fall).
Naturligtvis finns det miljövänligare sätt för torvbrytningen, men om torven släpper ut växthusgaser vid brytningen så måste den ju även fortsätta göra så i trädgårdarna? Vill man ha det i sin trädgård? Med tanke på allt prat för några år sedan om tryckimpregnerat virke i trädgården borde väl detta göra folk en aning oroliga med, eller är det för avlägset när de största problemen inte sker i den egna potatisåkern?

Hur som helst. Jordproducenter som Hasselfors m.fl. Har en stor andel torv i sina jordblandningar, liksom mycket annat jordförbättringsmedel. Dessa produkter är kravmärkta för att de innehåller rent naturliga produkter, men brytningens utsläpp verkar vara helt bortglömt. Så köper man det ju i plastsäckar.
Dessutom får detta mig att undra: vad innehåller då jord som INTE är kravmärkt?

Här är en artikel från the Guardian om torv i trädgårdssammanhang.

Här kan man läsa om vad som har hänt vid ett torvbrott i Härjedalen (kortfattat, men ändå).

I djurskötseln har torv länge ansetts vara det mest miljövänliga alternativ till strö i exempelvis hästboxar och hönshus. Nu är jag väldigt nöjd med mig själv att jag åtminstone hållit mig till spån, eftersom detta också är bra till komposten.

Bor man som jag alldeles i utkanten av barrskogen är det lätt att ordna bra jord till surjordspartierna. Förna från barrträd är något av det bästa rhododendronbuskar vet, så då är det lätt att räfsa bort en del av den här jorden och använda i torvparti (suck! Torvblock, de är ju så vackra med mossa på! Kan man göra dem själv? Mixa potatismos och gammal lerjord?) och blanda ut med kompost. Mullrik jord behöver man inte heller ha torv till, så länge komposten mår bra - men hur löser man problem med en aning för mycket vatten trots dränering i exempelvis rabatter? Torven har varit suverän på att suga i sig allt vatten och magasinera den till växterna. Luckra oftare? Gräsklipp? Stallgödsel? Det är i alla fall sådant jag kan komma på, dessutom sådant som kan ordnas direkt från källan när man bor som jag gör. Å andra sidan blir det inte så mycket gräsklipp längre, det tar hönsen hand om! 1-0 till mig :)

Nä, efter det här sorgliga inlägget blev jag sugen på kladdkaka. Ska nog baka lite. Här ska syndas!

tisdag 17 juli 2012

Full fart i trädgården 2

Av 

Bollywood Carma 
HappY
Gardening inc.

skaparna bakom 

Full fart i trädgården

och 

Kackel i trädgården

kommer nu uppföljaren.


Är Roberta verkligen en höna?

Kommer Dagmar någonsin bli sällskaplig eller får vi bygga ett eremitage i trädgården?

Och vad händer med rosorna?

Du får läsa om allt i den kritikerrosade fortsättningen
(och tänk dig Bollywoodinspirerad sång och dans till detta)

Full fart i trädgården 2

Roberta har bråttom!
Under veckan som har gått har det alltså hunnits med mycket kackel. Eftersom höns liksom andra djur behöver undersökas regelbundet gäller det att få dem handtama. Det gäller också att ha fasta rutiner och prata med dem, för de lär sig förstå ganska snabbt.
Günther
Som exempel: vi skämmer bort våra sötnosar varje kväll med godis. Solrosfrön, hampafrön och jordnötter. Jag har visserligen läst att de kan få förstoppning av för mycket frö, men de lever på pellets och allt vårt vegetabiliska köksavfall annars, så lite frö varje kväll tror jag inte är för mycket i alla fall. När det är dags för godis ropar vi hönans namn och följer upp med "Njomnjom! Godis!"
Jussi reagerar direkt.
Varför vi säger så här? Jo, när vår dotter var liten pratade hon inte så mycket, hon hittade på ett eget teckenspråk istället. Ett av de få ord hon sa var Njomnjom, som helt kort och gott innebar allt hon tyckte om att äta, som broccoli, banan och tomater. När hon skulle ge godsaker till katterna ropade hon "Katt! Njomnjom!" och det har stannat kvar. Katterna kommer springande som spjut när vi ropar detta.
En av hönorna pickade bara efter fingrarna på oss så fort vi kom i närheten, vår lilla Dvärgkochin Dagmar. Hon gillade oss verkligen INTE. Men tror sjutton det, att tvingas lämna sitt trygga hem, slängas in i en varm bil och kastas in i en ny gemenskap och bygga upp en ny hierarki kan ju knappast vara uppskattat. Vi har helt sonika lyft upp hönsen trots vilda protester och tvågsgosat med dem, "tvångla" som en väninna till mig skulle ha sagt.
Varje kväll när det vankas godis gäller det att man ska ha kommit in i hönshuset självmant klockan kvart i sju. För att få godsakerna måste man komma fram och äta det ur handen - den sista regeln undantagen när det gäller George, för han blir så uppspelt att han försöker äta upp handflatorna också. Hönorna är redan väl invanda i rutinen och sitter snällt och väntar på godis, äter ur hand och går sedan upp på sin pinne för att sova. Nja, George är ju lite som han är. Han är hellre ute i hönsgården och sprätter runt för att sedan gå till fodertråget och äta lite till. Han har missat godiset två dagar i rad nu. Han är otroligt glupsk, men så är det väl med alla växande pojkar.
Varför det är bra att göra så här är att man lär hönsen komma in när man ropar på dem. Det kan ju hända att man någon gång behöver vara borta på kvällen. Vill man vara säker från mink och räv gäller det att man är inomhus.
Dagmar

Och Dagmar? Ja Dagmar har blivit så här kelig.

Jag ogillar att se mig själv på bild, men OK för den här gången.
Hon går omkring och sprätter lite för sig själv och kommer bort till oss och kuttrar "vad gör ni för något?" innan hon återgår till sitt. Fortfarande en enstöring, men inte fullt så reserverad gentemot oss.

Den här skönheten är en Sumatrahöna som fått namnet Greta Garabo.
Prillan, en blandrashöna som ser farligare ut än vad hon är.
Men fortfarande undrar vi om vi inte ser små tillstymelser till sporrar på Roberta. Det är kanske bara jag som tvivlar, men hon beter sig väldigt tuppigt ibland. Min man är helt övertygad om att det är en liten flicka vi har med att göra, jag överväger könsförvirrad drag queen.
Hon är ju väldigt ståtlig, menar jag!
När hönsen var ute och sprang som mest under gårdagen passade jag på att lägga ytterligare två kvadratmeter på min stengång. Jag har nu grävt upp allt som skall grävas mellan de stora stenarna och det är bara ett par kvadratmeter till som jag har sagt att jag måste göra den här sommaren. När jag höll på som bäst med grävandet var det en av vildvittrorna som plötsligt upptäckte att här fanns det mask! Snart stod en hel skock höns med rumporna rakt upp i vädret och sprätte ned i mitt hål, så med ett skratt fick jag avsluta arbetet för stunden och bara se på.

När man har höns blir det lite roligare att rensa i jordgubbslandet också. Ogräset verkar vara otroligt gott, särskilt kvickrot. Jag fyllde tre korgar med ogräs - tänk, det syntes inte att där var så mycket förrän jag hade rensat ordentligt och såg hur fint det skulle vara - och slängde ut det i deras gård. Min tanke var väl att det med tiden skulle bli en fin maskkompost för dem att sprätta i. Visst, de åt inte upp alla tre korgarna med skräp, men säkert en åtminstone.
Kompostering blir också lite roligare. Strö, som man annars får lägga i komposten för att den ska bli luftigare blir nu standard med hönsgödsel. Mina blommor kommer bli så glada när det här har brunnit klart!
Med ett nyrensat jordgubbsland blev det dock lättare att se att många nya skott hade skjutits iväg även i år. SUCK! När vi börjar bygga upp odlingsterass nummer ett till jordgubbarna nästa år kommer vi ha hur många plantor som helst!

Mer gödning har gått ut i ett par rabatter. Kompost som har blandats med jord och torv har slängts ut, så nu är hela blå rabatten färdig för i år. När den nya mullen hade kommit på plats strösådde maken honungsört, en växt som inte bara älskas av bin utan också ger bra näring till jorden. Tar man av blommorna innan de gått i frö och myllar ned växtresterna får man ett mångsidigt gröngödningsmedel. Sedan är det bara att stoppa de utblommade blommorna i en papperspåse och låta torka så har man nytt frö till nästa år.
Gråtimjan
Massa sticklingar står och får rötter. Den lavendel som överlevde vintern klarar sig uppenbarligen i min trädgård (50% överlevde, resten dog), så av dessa tre plantor har jag tagit massvis av nya skott. De ser ut att må bra, liksom sticklingarna av gråtimjan, rosmarin och oregano. När jag ändå var i farten bestämde jag mig för att stratifiera frön till rosa multiflora 'Valentina', frön som är importerade från Ryssland av alla ställen. Det kan ta upp till åtta veckor innan man ser något tecken på grodd, men det är väl värt tiden att vänta. Japanska klätterrosor är väldigt tåliga - kanske smått ogräsartade på samma sätt som Rugosa - men blommar så sött med små vita rosor. De trivs bra i skugga, och har absolut ingenting emot att växa även på mager surjord. Jag ska låta en av dem klättra i en ek vid vår uppfart och resten ska få breda ut sig som en friväxande oregelbunden häck längs bergkanten där vårt nya hönshus ska byggas.
Iceberg
Leonardo da Vinci
Gavnö övergår i spräckligt rosa.

Nu blommar även Iceberg bredvid Leonardo! I år är han väldigt försiktig, men den enda blomman för i år är ändå lika vacker. Alexander och Carl-Philip har massor av knoppar och New Dawn... Ja New Dawn är någonting i en klass helt för sig. Knoppar och blommor avlöser varandra hela tiden!
New Dawn som får krypa fritt
New Dawn


Och sist men inte minst: jag har blivit tilldelad ett pris! The Versatile Blogger Award :D

Tack Ingela på Texasbloggen för detta, det värmer verkligen!

Men. För att få det här priset måste man göra någonting som är väldigt svårt: komma på sju saker om sig själv. Jag ska göra ett ärligt försök!

1. Jag tycker om det rena och naturliga, är alltså inte mycket för prydnadssaker om de inte fyller även en praktisk funktion (blommor uppenbarligen undantaget). Det betyder också att jag egentligen föredrar bruksföremål som också har ett skönhetsvärde. Min man tycker tvärt om: gärna massor av plåttriga prydnadssaker, ett par stänk av lite kitsch i kombination med svullen barock och rokoko, så vi får kompromissa väldigt ofta.

2. Jag saknar självsencur, vilket innebär att jag ofta råkar trampa folk på tårna utan att egentligen mena något illa med det. Oftast kan jag framstå som raljerande, fastän jag bara är väldigt glad över att få dela med mig av någon ny spännande erfarenhet.

3. Jag och min man har diskuterat ämnet varelse kontra görelse. En varelse klarar sig med att bara vara, medan en görelse hela tiden behöver ha någonting att göra. Jag är en görelse. Har mina händer ingenting att göra blir de fruktansvärt rastlösa och börjar pilla sönder saker. Ett exempel är när jag pillade sönder spolfunktionen på vår toalett för att undersöka vad som gjorde att man fick stor och liten spolning. Vi fick aldrig ihop den ordentligt igen.

4. Jag älskar att läsa skönlitteratur, men skriver om sluten om jag blir besviken på dem. Skriver annars gärna själv också och avverkar pennor och anteckningsböcker lika snabbt som andra avverkar dasspapper. Den bästa present jag kan få är en ny inbunden anteckningsbok storlek A4 eller en riktigt bra roman.

5. Jag tror alltid det bästa om folk, så till den grad att jag är naiv. Så blir jag också oerhört besviken när mina goda tankar om människor visar sig vara fel.

6. Jag har väldigt bestämda åsikter om mycket, men respekterar även andras ställningstaganden, så länge det finns vettiga argument. Det är kul att diskutera och argumentera!

7. Jag tycker om att lösa problem och är för det mesta väldigt optimistisk. Det här med att lösa problem kan gå åt det extrema ibland, som i trädgården till exempel. Allt kräver lång och noggrann planering för att lösa även problem som ännu inte har uppstått. Lika illa är det med planeringen av utbyggnad av huset. Vi har planerat och planerat fram och tillbaka i flera år nu, men å andra sidan har vi inte lagt undan så mycket pengar till ändamålet heller...

Puh! Det var det hela! Nu ska jag i min tur dela ut detta pris till femton andra bloggare. Jag väljer just dessa för att de ger mig mycket att läsa och inspireras av. Detta är kanske änu svårare, för femton stycken är nästan för lite. Ingen särskild ordning:

Monne på Alen Trädgård
Fia på En Trädgårdsälskares Betraktelser
Carolin på Hon som Talar med Blommor
Hillevi på Tankar från Trädgårdsmästarn
Rebecca på Trädgård med Utsikt
Fia på Trädgårdspyssel
Pia på Simsalabim
Ulrika på Timjan och Pioner
Charlotte på The Galloping Gardener
Lotta på Solrum Trådgård
Helena på Hus, Hem, Trädgård
Helena på Helenas hem o trädgård
Anna på Anna Vattenkannas Trädgård
Mia på Mias Trädgård
Pilgrim på Bland Rosor och Bladlöss

Puh! Så där! Nu var det gjort!

Mörka rabatten blir mer och mer rosa, tack vare makens alla liljor. Det börjar bli ont om plats för annat. Jag får nöja mig med att ha ett litet hörn med mörka blad, något som förstärks ytterligare av att de står i ett hörn och även har mörka blommor. Men liljorna är ju vackra, så inte klagar jag!
En av makens liljor, Lillium 'Mona Lisa'
Nu blev det så där långt igen! Ha överseende, jag lovar att skriva kortare nästa gång.

Kram på er!

söndag 15 juli 2012

Full fart i trädgården

Den här veckan har det varit mycket. Bara trevliga saker visserligen, men fullt upp. Jag får ta det i ordning så gott det går:

Concerning Chickens
Till att börja med fick vi hastigt och lustigt slänga ihop en hönsgård till våra små sötnosar! I det här läget var det väl bra att vi inte kunnat komma iväg med allt byggavfall som var kvar sedan vi rev altanen i fjol. Två flugor i en smäll: Byggavfallet är borta och hönorna har fått en fin (eller ja, snygg är den väl inte, men den är helt OK) hönsgård. Vi fick också material över till en kycklingbur (varför man ska ha en sådan kommer jag till) och när jag ändå var i snickartagen slängde jag ihop ett nytt rede åt dem. Det blev inte snyggt någonstans, men som jag har tummen mitt i handen när det gäller grovarbete är jag ypperligt stolt över min insats. Jag trodde plötsligt att jag var en duktigare snickare än både Josef och Jesus och bestämde mig för att dessutom försöka mig på att göra en bänk att sitta på när jag luktar på blommorna, men jag gav upp efter en kvart när jag inte lyckades såga rakt.
Hur som helst. Så snart hönsgården var klar släppte vi ut våra pluttisar för att de skulle få lite frisk luft. Det är när de nu kom ut som vi insåg att de trots sin storlek bara är kycklingar. Både Orpington och Maran tillhör kategorin tunga hönsraser, vilket kortfattat innebär att de är stora, lugna och snälla, men deras storlek gör att man kanske misstar dem för att vara äldre än vad de verkligen är. Allihop slängde sig på rygg i jorden och sprattlade lyckligt med benen i luften - ingen av dem uppförde sig vuxet och ansvarsfullt. Tuppar har alltid som uppgift att vara vaksamma runt sig efter rovdjur.
Vad vi inte heller hade funderat på, förrän den här kvällen när de små liven gick in i hönshuset för att sova, var varför de inte använde sittpinnarna att sova på. Naturligtvis! De är kycklingar! Kycklingar sover på golvet eller i en mysig ströbädd, gosar ihop sig på precis det sättet som våra fem stora fåglar gjorde varje kväll. Det var då vi insåg att vi behövde ett par vuxna djur för att lära våra ungdomar hur man gör, det skulle vi själv aldrig kunna göra med gott resultat.
Så sagt och gjort. De tre följande kvällarna satte vi oss att söka efter vuxna djur till salu på nätet. Tredje dagen hittar vi en annons på Blocket. Nitton (Ja, 19, inte klokt, eller hur?) hönor och tuppar av olika sorter skulle säljas i grupp. De fick inte delas på. I den här gruppen fanns en Orpingtonhöna. Naturligtvis ringde vi på annonsen! Vi for iväg och hämtade djuren. Ni kan tänka er hur det lät i vår bil med 19 fjäderfän intryckta där det fanns rum!
Tio av djuren är unga Lohmanhöns. Lohman är egentligen inte en riktig ras, utan namnet på det företag som framställt de värphybrider som används på hönserier idag. Höns från hönserier brukar oftast må ganska dåligt både fysiskt och psykiskt och det är inte alltid de blir trevliga att ha med att göra. Den bruna sorten har rykte om sig att vara riktigt elak, medan den vita oftast går att få riktigt bra.
Våra Lohman (som egentligen inte får kallas Lohman av följande orsak) är vita, uppdrivna ur helt vanliga ägg från affären med hjälp av en äggkläckningsmaskin och har därför inte rena "Lohman-gener". De är inte fullt lika effektiva äggvärpare, även om en privatperson sällan märker någon skillnad. Nu är det så att våra vita vildvittror (de är i en konstant flock som aldrig splittras, så det går inte att få individuell kontakt med dem - vi har valt att kalla dem vildvittrorna kort och gott) är för unga för att lägga ägg ännu, men när de väl sätter igång kommer det spruta ut ägg ur dem. Så till den grad att de värper ihjäl sig. Tragiskt, eller hur? Vi ska göra vad vi kan för att de ska få ett långt och trivsamt liv.
Orpingtonhönan som kom med den nya flocken var så stor att vi tänkte: "Herre Jisses, de måste ha tagit fel - det här är väl en tupp?"
Icke. Det tycks vara en höna och hon är inte ens vuxen än, sin storlek till trots. Många hävdar att Orpington är en bra nybörjarsort, eftersom de är lugna, snälla och otroligt sällskapliga. De springer gärna runt benen på en och pratar, eller snarare kuttrar lågmält. Det stämmer väldigt bra, de är verkligen mysiga! Vi har nu två hönor och två tuppar av sorten Orpington, samt en kyckling (två dog) som vi ännu inte kunnat könsbestämma, och de är otroligt karaktärsfulla! Lite klumpiga, sävliga och kanske en aning långsamma, men de är duktiga på att ruva om man vill få små uppiga gulliga kycklingar (så till den milda grad att de kan lägga sig att ruva nästan när som helst. De är effektiva som äggkläckningsmaskiner om man vill prova på att få fram "äggkartongslohman") och duktiga föräldrar. Om man är ute efter ägg värper de ordentligt stora frukostägg nästan varje dag under det ljusare halvåret. Ett problem är att de växer väldigt långsamt. De är inte vuxna förrän de börjar närma sig året. Om man nu ser det som ett problem. Vår Roberta, som det senaste tillskottet fick heta, är en koloss trots att hon ännu inte har börjat lägga ägg.
När Roberta kom in i flocken konstaterade vi att vår Orpingtonhöna Agda - som vi tyckte var en bjässe - bara var en liten plutt i jämförelse, så det skall bli intressant att se om Agda blir lika stor. George och Fröding som är våra Orpingtontuppar skall alltså bli större än både Agda och Roberta!
Ett Dvärgkochinägg!

Den nya flocken hade också ett par Dvärgkochiner. Den här sorten var jag inte så särskilt intresserad av förrän jag lärde känna dessa! De är små, snabba och fulla av kraft trots sin litenhet. Dessutom är det otroligt keliga (och så mjuka de är att klappa!). De är duktiga på att lägga ägg (och så söta små ägg sen!), nästan lika ruvvilliga som Orpington, men som sagt betydligt mindre. Om man gillar Orpington men vill ha en hönssort som inte förstör rabatter eller skrämmer slag på besökare är dessa väl värda att skaffa.

Maraner sägs också vara en bra nybörjarras, men de är inte långt efter Orpington i storlek. Betydligt mer reserverade. Man får jobba länge med att få dem handtama. De är riktigt smarta, väldigt smidiga men inte lika ruvvilliga. En lite häftig detalj är att de lägger riktigt chokladbruna ägg - verkligen mörkbruna. Vår Marantupp Jussi är äntligen handtam, men när jag släppte ut kycklingarna ur kycklingburen första gången var han lite för hård i nyporna och jag fick säga till honom. Han är fortfarande sur på mig, så de är långsinta också. Eller åtminstone Jussi.
Andra tunga raser som rekommenderas är Brahma samt Leghorn, vilka jag tyvärr kan väldigt lite om. Brahmor är otroligt pampiga, Leghorn är det som alltid fanns på bondgårdarna förr och det som fanns på hönserierna innan värphybriderna dök upp på sextiotalet.
Günther, tuppen i hönsgården
Sorter som kanske inte lämpar sig för nybörjare är våra övriga höns. Min dotter valde ju Indisk stridshöna, en sort som behöver mycket utrymme för att både springa och flyga. De är jättevackra och avlas väl främst för utställningar nu för tiden även om de är en av grundstenarna i aveln bakom Broilers. De är alltså riktiga muskelpaket. Namnet till trots är de inte argsinta på något vis. Ett problem är att de inte är så bra på att ruva om man vill ha kycklingar, men har man en Orpington- eller Dvärgkochinhöna så är ju det problemet löst (check!).
Prillan, blandrashönan med respekt
Sumatrahöns är också en stridshönsras som främst används för utställningar. vi har två höns av den här sorten, samt en blandras mellan Sumatra och Lohman. Dessa tre är riktigt duktiga på att hålla vakt. Trots att vi har en tupp i hönsgården (Dvärgkochintuppen Günther är mäkta stolt över sin uppgift och sköter den riktigt bra) är det dessa tre damer som bestämmer. De är snälla även om de ser lite farliga ut, reserverade och bra äggläggare.

Lantrashöns är kanske att föredra om man skall skaffa höns för första gången eftersom de i regel är friskare, lite mer lagom i storlek och så vidare, men man får alltid utgå ifrån sina möjligheter. Bor du som vi ute på landet kan man väl göra som man vill, men om du bor på en villatomt i ett tätbebyggt område kanske du får välja någonting som inte är fullt så stort som en Orpington eller Maran.

Hur som helst. När alla höns hade bekantat sig med varandra och hittat sin rangordning i gruppen var det dags att släppa ut kycklingarna ur sin bur. Man behöver inte ha en kycklingbur om man har kycklingarnas mammor, men eftersom vi inte hade det fick vi lösa det på ett annat sätt. Vi kan ju inte vara där dygnet runt och skydda dem. För att de små liven inte skall komma till skada är det bra att göra en liten bur åt dem som de får bekanta sig med innan man släpper ut dem i hönshuset. De skall kunna återvända till sin bur när de behöver tryggheten, men det skall inte vara möjligt för de större djuren att komma efter.
Man släpper ut kycklingarna innan de blivit könsmogna för att de skal slippa den värsta hackningen senare; nu är våra redan en del av flocken och är accepterade.
Efter det var det dags att släppa ut hönsen på grönbete i trädgården. De måste ha lärt sig var de bor ordentligt innan man släpper ut dem, så en vecka i hönsgård brukar vara lagom. Idag hade de alltså sin första dag ute! Oj, vad härligt det var att se dem; än var de uppe hos bina, än var de bland liljorna och bökade omkring och i nästa stund hörde man en stolt Günther gala från skogen. De var trötta efter dagens utflykt och gick in en hel timme tidigare än vad de brukar.
Se skillnaden i storlek! Roberta är störst.

 Ninja, vår lilla norska skogskatt, gillade dem verkligen inte. Hon höll sig borta medan de var ute i trädgården och sprätte. Hon försökte gå in, men de stod i vägen så istället gömde hon sig under bilen tills de hade sprätt vidare. Trädgården klarade sig, peppar peppar!
Ninja under bilen
När de hade gått in lade hon sig i kvällssolen och njöt, vilket vi andra också gjorde. Nej, nu måste jag avsluta det här, jag fortsätter om trädgården och andra spännande saker imorgon.



söndag 8 juli 2012

Kackel i trädgården

Nja, inte riktigt än, våra nya familjemedlemmar måste först acklimatisera sig i sin nya miljö innan de får gå ut och sprätta i trädgården. Nu har de flyttat in i alla fall!

Så mycket fjäderfä!
Och snuttipluttiga små kycklingar!
Igår var vi på tuppbytardag på Tjörn (och på vägen for vi förbi Alen! Borde jag stannat till?). Vi hade redan i fjol börjat leta efter en fransk hönsras; Maran, men den har varit hopplös att få tag på. Efter att ha letat runt hela förra året efter sådana hönor på lagom avstånd från oss bestämde vi oss för att skaffa Orpington istället. De är lättare att få tag på och mycket sällskapliga. Vi hann inte ens se oss om bland alla djur som skulle få ett nytt hem förrän maken hade hittat våra höns!
För i en bur stod de, allihop:
En höna och en tupp av mörkspräcklig Maran samt tre gula Orpington, en höna och två tuppar. Att det blev två tuppar var mest för att vi tyckte synd om den stackarn som blev kvar och köpte den med. För flockens skull har det ingen betydelse, så länge rangordningen finns och flocken har tillräckligt många hönor (vilket vi inte har just nu). Tupparna hjälper varandra att vakta för faror.

I en bur bredvid hittade dottern kycklingar hon ville köpa. Vi hade lovat henne två stycken som hon fick välja själv och kanske räknat med något litet och gulligt, men icke då. Indiska stridshöns blev det.

Indisk stridstupp, hitrest hela vägen från England.
Visst är Brahmorna ståtliga?
Micke förälskade sig i Brahmorna och ville ha sådana också, men vi hade inte så mycket pengar med oss. Vi fick nöja oss med några Orpingtonkycklingar. Den ljusa sorten får sådana där söta ulliga gula dunbollar till kycklingar upptäckte vi, så mysiga att hålla i handen och klappa. Sagas större kycklingar har långa ben och stora vingar att flaxa med redan, så de är inte lika lätta att gosa med till hennes stora förtret.

En liten Orpingtonkyckling.
Eftersom vi var osäkra på om vi skulle hitta några djur den här dagen, fick vi på hemvägen stanna till att handla foder och strö. Vi hade naturligtvis inte förberett någonting hemma, mer än utrymmet de skulle flytta in i. Vi släppte ut de små kycklingarna i en banankartong utan lock - en låda som dotterns kycklingar snart hade tagit sig ut ur - och bäddade mjukt och mysigt i hela hönshuset åt våra nya familjemedlemmar. Mattråget fylldes med foder och en gammal hundmatsskål fick bli deras till vatten. Naturligtvis välte de ut den direkt; vi fick lägga i en stor sten för att den skulle stå still. Ett par björkslanor med mycket löv på och en gammal urtjänt bakplåt som vi fyllde med sand fick också plats. Sedan var det bara att sätta sig ned och titta på när de undersökte sitt nya boende.

Den stora Orpingtontuppen tog raskt platsen som överbefälhavare i hönsgården. Han fick namnet Fröding. Den höna som alltid går med honom, även hon Orpington, blev högsta hönset. Hennes namn blev Agda (även om jag propsade på Prillan som högsta hönset i Pettsonböckerna heter). Den andra Orpingtontuppen är så nyfiken att det inte kunde bli något annat namn än Curious George. Han tyr sig till de lite yngre Maranerna, men det är allt lite synd om honom; han behöver en höna han med. Vi får se vad han tar sig för när vi släpper ut kycklingarna i flocken.
Curious George, alltid lika nyfiken!

Marantuppen fick heta Jussi till dotterns stora förtjusning - av någon anledning älskar hon Jussi Björling. Så heter ju faktiskt Pettsons tupp i "Tuppens minut"! Trots att hans ras ska vara försiktigare och skyggare än Orpington, är det honom vi har kunnat klappa mest.
Saga gav Maranhönan samma namn som hon ger alla: Anna Margareta. Det känns väldigt regalt. Hennes kycklingar hette också det, båda två, men vi sa åt henne att det kanske vore lämpligt att vänta med namn till de små kycklingarna; vi vet ju inte än om de är pojkar eller flickor. Då bestämde hon att en av dem skulle heta Carmen, punkt slut. Saga älskar Habanera, så vad kunde jag vänta mig?

Vi hade fått ett par gamla reden av en väninna, men de är så slitna att jag började snickra nya medan min man reparerade de gamla. Saga fick också några brädlappar, ett par spikar och en hammare och bankade loss. Så slängde vi ihop en liten koja till kycklingarna också för att de inte skulle fara illa. Det var lite för lätt att ta sig ur bananlådan.

Ja, detta kanske inte var så spännande läsning - vi är lite insnöade just nu. Det händer dock saker i trädgården med!

Se så mycket allt har växt! De blå nunneörterna såg ut som att de var nära att dö när jag köpte dem i fjol, så här stora är de nu!



 Så här ser de ut från min balkong.
Nja, inte riktigt. Men de är fina! Utsikten älskar jag också.

 Här är ett liljeblad som fallit ned på sitt underlag i mörka rabatten (som för närvarande inte är så mörk, det är bara massor av rosa liljor som blommar just nu).

En av pionerna vi planterade i fjol blommar för fullt. Jag skrev visst det i förra inlägget med, men så här vackra är de! Jag har ingen aning om vad just den här sorten heter, någon som vet? Jag har rätt många av dem, säkert fyra stycken, men det är bara denna enda blomma som slagit ut i år. Jag fick en stor planta av min bror i fjol som jag delade, de har allihop kommit upp fint.

Dottern skall alltid pussa dem.


Rosornas knoppar slår ut en efter en. Jag upptäckte till min stora förvåning (nu när de börjar slå ut) att jag har bytt plats på Iceberg och Leonardo da Vinci! Det var alltså inte Iceberg som hade skära knoppar. Vilken av rosorna var det då jag hade som började i rosa och slutade i kritvitt...?
I år är det alltså Iceberg som blivit hårt åtgången medan Leonardo mår som en prins. Så här vackert blommar han nu, och massor av svullna knoppar skvallrar om att det här bara är början.




New Dawn är alltid lika vacker.
Gavnö på gång
 I blå rabatten har en av buskmalvorna slagit ut. Den visade sig vara vit och inte alls blå, så jag får väl försöka få tag på en till. Vacker är den oavsett vad, men ännu vackrare i en av de andra rabatterna.
Jordgubbar skördas varje dag. Finns det någonting godare än solvarma jordgubbar till glass? Jo, smultron kanske! Så när det började dofta smultron i hela trädgården började vi naturligtvis leta efter mumsiga bär i varje vrå där vi planterat dem. För inte kunde det väl vara de vita smultronen i dotterns "smultronbacken" (det är hon själv som namngivit platsen) som doftar så starkt? Vi skrattade litet över oss själva när vi insåg vårt misstag. Smultronschersminen som vi planterade i fjol fyller hela trädgården med väldoft.

Men naturligtvis är allt inte vackert som en idyllisk park när man har så många projekt igång samtidigt. Så här ser det ut både ute och inne just nu.

Plantering, stenläggning, gräsklippning och lek.
Snickerier, saker som inte längre får plats i förrådet och mer lek.