måndag 30 april 2012

Hopplöst fall!

Jag letar överallt efter en bulgarisk oljeros! Min Rose de Rescht är nämligen död, den verkar inte gå att rädda. Naturligtvis tänker jag vänta in den stackarn, för jag hoppas ju verkligen på att den ska ta sig och komma igen trots tuffa odds. Om hon nu inte klarar sig vill jag ha en annan damascena på samma ställe. En bulgar skulle annars passa fint bredvid henne, det skulle bli så bra! Vi håller ju på med en stenläggning längs med rosenrabatterna och längst upp vid gångens slut ska vi bygga en uteplats, aningen upphöjd, med dessa väldoftande underverk i närheten. Inte för nära, man vill ju inte fastna i taggarna när man dricker kaffe och spilla allt i knät eller få det i vrångstrupen...

 Ja, ja. Det är mycket man vill, men inte mycket som blir av. Å andra sidan - om trädgården blev klar i detta ögonblick hade jag inte haft någonting att göra... Hörde för ett tag sedan någonting ganska lustigt, apropå detta. En amerikan påpekade att svenskar är så duktiga på det de engagerar sig i. Exempelvis har vi ju en stor export på musiker. Den svensk han pratade med då hävdade bestämt att det beror på att svenskar har så förbannat tråkigt att de måste engagera sig i någonting för att inte bli missbrukare. Kul tanke, men samtidigt: Ett onödigt stort intresse för bakning eller trädgård kan väl också ses som ett slags missbruk, om än hälsosammare än alkoholförtäring och what not?
Blev hur som helst väldigt inspirerad av odlingsterasserna hos bloggarna  Trädgård med utsikt (om vi nu ska återgå till mitt missbruk) och vill naturligtvis göra samma sak! Terasser var planerat, men det här var farligt snyggt! Höjden på väggarna ger också det vindskydd som jag behöver, men det jag undrar över är framkomlighet med skottkärra. Måste fråga dem, eller klura ut någonting väldigt praktiskt. Undrar om de där väggarna kan vara tillräckligt för att få en persika att klara sig här i zon 3... Eller ja, det gör den väl, men blomningen! Hm... Tål att tänkas på.

Hittade en kul blogg idag. Eller hittade och hittade... Den måste ju ha funnits ett tag, men för mig som nybörjarbloggare var det en nyupptäckt.
Eller kul och kul, det beror väl på vem man frågar. Min lillebror hade inte varit lika intresserad som jag. Själv skulle jag väl säga att den var intressant, snarare. Otroligt informativa inlägg med massor av tips. Det var en sak som jag fastnade för specifikt: En växtzonkarta över andra trädgårdsbloggar! Kolla in hos Tankar från Trädgårdsmästaren.

Så kommer vi till rubriken till dagens inlägg. Det hopplösa fallet är:
(Virvlande trummor, en stor fanfar)
Jag!
Kolla in mina bloopers. Jag och min man åkte nämligen iväg till handelsträdgården en gång till igår, trots att vi under lördagen köpte massvis av grejer. Vi fick allt i jorden under lördagen, vi visste ju var vi ville ha det! Kanske hade det varit bättre att spara något till följande dag. Problemet är att man kan inte åka till en handelsträdgård utan att köpa någonting. Vi har inte betalt våra räkningar än den här månaden, men som tur är har vi en full frys, vilket vi borde ha undersökt närmre innan vi ens övervägde ytterligare en tur till handlesträdgården. Tänk om det inte hade varit så!

tisdag 24 april 2012

Löningshelg!

Lön! Hur lång tid tog det att bränna hål på fickorna? Ungefär en timme - med bilresan till handelsträdgården inräknad. Sju rhododendronbuskar och två körsbärsträd rikare - utöver Sagas vindruvor och bocktörne - for vi hem, glada i hågen och började plantera.
Bocktörne sägs vara ett hopplöst ogräs, men om man gillar gojibär kan man säkert hitta en bra växtplats där de inte kan skicka iväg rotskott. Som i en jättegryta, till exempel? Vi hittade ett hål i berget utan närbelägen vegetation där dotterns fynd fick flytta in. Hoppas nu inte att fröna förflyttas överallt av fåglar...

Jag och dottern passade på att göra iordning rosenrabatterna när vi ändå var igång. Alexander, som har fått vänta länge och väl på att hitta sin plats i trädgården fick rum bredvid Gavnö och Friesia. Leonardo da Vinci blev förflyttad en aning från blåsten och fick lite nytt sällskap: ett par Digitalis Purpurea. Vi hittade en sort som skulle blomma i lite mildare rosa toner: Gloxinaeflora. Jag tror inte hon tar udden av varken Leonardo eller Iceberg. Tyvärr var lavendeln som skulle vara härdig mer eller mindre död. Jag lyckades rädda tre av sex plantor. Jag hoppas att de klarar sig bättre nästa vinter.

Rhododendron har jag ju en förkärlek för, och har idag fått tag på några jag inte haft sedan tidigare. Jag hade ju inte ens den vanligaste vanliga Catawbiense Grandiflorum, till exempel. Vi har nu tre. En till bina, placerad bredvid Cunningham's White; två till vår Asien-inspirerade blivande gångstig från ännu ej befintliga parkeringen. Det blir nog fint när det är uppväxt tillsammans med bergsbambun, just nu ser det ganska löjligt ut. Allt får ta sin tid (eller snarare: trädgården är roligare att pyssla med än en tråkig grusplan, trädgården går att vänta in). Vi skaffade oss också tre Roseum Elegans, även dessa planterade på ovannämnda platser. Så sist men inte minst en sort som är rödblommande! Hurra! Och med världens häftigaste namn! Vulcan's Flame. Nästan lika häftigt som den eldigt röda montbretian -  och lika häftig i färgen - Lucifer. Den blir utmärkt i torvpartiet.

Körsbärsträden, båda av dalasorten Fryksås, är fortsättningen på vår uppfart. Här är maken och dottern i full fart med planterandet. Hela slänten upp till vårt lilla berg skall bli en hyllning till våren. Ja, vi har saknat vårfärg här och som vanligt går vi till överdrift. Vi har satt mängder av narcisslökar, skogslök och olika liljor under fjolåret, fler blir basen. Där finns redan massor av liljekonvalj och gullviva. Vi har haft en underbar dag, bra motvikt till något som bekymrat mig denna veckan.

Jag är lärare till yrket. Jag skall alltså lära barn att hantera vårt samhälle. Detta är ett samhälle som har utvecklats längre och längre ifrån naturen, skapat en livsstil som för oss bort från det som är värdefullt. Är detta verkligen att lära barnen någonting bra; bör de egentligen passa in i denna stressade tillvaro? När jag läste denna artikel på Reuters kunde jag inte bli annat än besviken på oss. Inte för att det var någonting nytt, som biodlare intresserar man sig för udda litteratur. Att det har lämnat sitt nischade lilla fack och ramlat vidare till dagstidningar antar jag betyder att problemet blivit allvarligare än tidigare. Tänk att vi, för vår egen lättjas och ekonomiska vinnings skull är villiga att förstöra allt omkring oss. Vi tänker verkligen inte längre än näsa räcker. Ska jag säga - så mycket bil som jag åkt idag för mina växters skull.

måndag 23 april 2012

Nu händer det grejer!

Klockan 05:32 började jag klottra på detta inlägg. Det såg då ut som att solen trots utlovad molnighet och regn var på väg upp. Varje kväll när jag går och lägger mig ser jag fram emot min första vy ut genom fönstret på morgonen. Solen höll sig bakom moln till långt in på eftermiddagen.

Det såg igår ut som att allt väntade på lite sol, så jag intalar mig att det är dags. Björkarna är på väg att veckla ut musöron, rabarbern har sträckt ut sina blad, aklejorna sticker upp i trots och pionerna. Åh, pionerna ser ut som små röda rebeller. Tänk att dessa små envisa stjälkar ska bli så poetiskt vackra blommor! Trädgårdsstormhattens blad breder ut sig litet till och den skära floxen framför dem har bestämt sig för att göra dem sällskap. Alla mina rosor - nja, alla utom Rose de Rescht och Leonardo da Vinci - har skjutit iväg med nya bladskott. Leonardo får jag flytta på, Rose de Rescht måste få ett vindskydd illa kvickt. Makens alla liljor är på väg upp och alla hans amerikanska blåbärsbuskar har knoppar. En Putte ser illa tärd ut, men en av fem... Han är eld och lågor! Vad som snarare gjorde mig lyrisk var våra vildingar som vi varit noggranna att ta hand om litet extra så att de absolut inte kommer till skada. Fläckiga blad av Jungfru Maria nycklar! De är så näpna när de kikar upp att den lilla plätten trädgård naturligtvis förblir orörd. Samma lilla glädjekälla varje år. Efter att ha sett hur allt liksom bara ligger och väntar på att solen ska titta fram, förbereder sig som om de allihop vet att "Jadu, krokus och snödroppe, ni hade bråttom, men solen kommer på fredag" kan man inte bli annat än hoppfull; de verkar väldigt optimistiska. Enligt SMHI kan vi förvänta oss regn och åska innan dess.

Jag har bläddrat i lite nya böcker - för det finns inget annat skäl till att gå upp så tidigt på morgonen egentligen. Ja, om man inte är joggare eller hundägare, förstås. Jag går upp för att läsa, annars hinner jag inte på hela dagen. Eller jo, på kvällen, men då blir det alltid att jag läser alldeles för länge.

Jag var en sväng om biblioteket idag, men hade tyvärr glömt mitt lånekort. Jag ägnade ett par timmar åt traditionella studier med penna och anteckningsblock och mängder med trädgårdsböcker omkring mig. Jag läste en bok om örtagården på Skansen i Stockholm. Det var väldigt spännande växter de hade där, jag fick massor av inspiration. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad den hette boken, men det var Nordiska Museet som hade givit ut den och det var 1972 med svartvita illustrationer. Någon som känner igen den?

När jag kom hem gick jag och min man det traditionella varvet-i-trädgården-i-skymningen-som-bara-sker-när-dottern-har-somnat, vilket innebär att det hann bli kolsvart innan vi gick in. Vi strosar omkring, diskuterar vad vi har läst, vad vi vill göra, hur det skulle gå att genomföra. Våra konferenser fortsätter sedan med stegning (inte stegling) och mätning, för att sedan övergå i en ytterst entusiastisk fas då vi skyndar oss in och börjar göra anteckningar, rita upp på kartor och komma överens om hur vi ska börja. Det vi kom på idag var hur vi skulle kunna bygga upp ett vindskydd mot nord-ost med hjälp av en häck. Vi ville ha syréner, men inte de höga klassiska för häckar. Dem vill vi ha på ett annat ställe. Vi börjar med Projekt Vindskydd inom kort. Först måste vi ha tag på ännu mer sten!

Födelsedagstårtor för trädgårdsnördar

Min dotter fyller tre år idag (hur i hela fridens namn har min lilla ärta blivit så stor?), vilket har firats med pompa och ståt i dagarna tre.

Vi började redan i fredags kväll, fortsatte med kalas igår och avslutade med ytterligare två idag. Naturligtvis lyckades vi allihop vända dygnsrytmen under helgen, så vi somnade sent igår men fick ändå kliva upp tidigt idag. Min mamma skulle komma på förmiddagen med sin man, som av min dotter - och nu även alla andra - kallas Boobah. Vi hade gjort italiensk glass och frusit i en kakform som hade figuren av en ros. När jag vände ur glasstårtan fick vi alltså ut en stor tredimensionell glassros. Vad jag inte hade tänkt på var att glass kan se oaptitligt ut om man glömmer att tänka efter. Cassata och mörk choklad kan se fel ut. Sagas födelsedagstårta såg ut att inte bara vara angripen av akut fläcksjuka med tendenser åt rosrost. Den var god hur som helst, men nästa gång kanske jag skulle göra en glasstårta som ser ut att smaka vad den faktiskt smakar.

På eftermiddagen kom Sagas gudmor på besök. Vi hade räknat med även hennes föräldrar, men som trädgårdsarkitekt respektive trädgårdsmästare med egen handelsträdgård hade de lite mycket att göra just idag. Ännu en tårta plockades fram, en som var så ful att den såg ut att redan passerat genom systemet åtminstone en gång.


Min dotter är ett barn som snabbt tröttnar på leksaker - men det kanske alla barn gör? Böcker, spel och olika barnanpassade verktyg brukar hon tycka om däremot. Hon fick fina trädgårdsredskap av både oss och de båda trädgårdsproffsen (hon fick även fröer och en ursöt röd sålåda av dem), och böcker av gudmor. Av Boobah fick hon fler pallkragar till sina odlingar och av mormor böcker, en av dem "Paddington i trädgården". Vid dagens slut var hon så trött att hon faktiskt somnade i tid trots vår vridna dygnsrytm.

Naturligtvis hann vi ut efteråt; innan det började regna. Saga ville ju pröva sina nya verktyg! Vi tittade till våra bin som till min stora oro höll sig inne i kupan. Vädret var inte tilltalande, ansåg de. men visst surrade det där inne! Det behövs litet sol bara, så är de igång igen. maken lugnade mig också med påpekandet att vi just matat dem ytterligare en gång innan sälgen spruckit upp i blom.


Det är mycket som händer ute. Knoppar är på väg, till och med björkarna.På något vis kändes det som att allt stod och trampade, väntade på den där första riktigt soliga vårdagen. Det behövs nog bara en dag för att det verkligen ska bli vår.

lördag 21 april 2012

Soldis, växthus och örter

I morse när jag vaknade hade solen redan hunnit klättra upp på himlen och det första jag tänkte var "Nej! Jag har sovit för länge, jag som har så mycket att göra idag!"
Eftersom min dotter fyller tre år imorgon har vi kalas hela helgen - hembakta mördegskakor, tårtor i överflöd och som vanligt till hennes födelsedag - årets första BBQ! Lite för kallt för att äta ute i år, trots att våren kom tidigt, men grilla hör traditionen till så det måste vi göra.
Nåväl. Jag steg stressat ur sängen och var nära att missa denna vackra utsikt från mitt fönster, trots att min säng är placerad på ett sådant sätt att det första jag ser varje morgon är solens reflekterade ljus mot de röda tallarna.

Jag stannade upp, saktade ned och tänkte "Äh, vad hade Saga helst velat ha, kul med mamma eller kalas?" Naturligtvis hoppas jag på att hon vill ha kul med mamma, så istället för att städa bestämde vi oss för att baka, leka och busa. Lite skit i hörnen...
Så när vi har som roligast ringer min vackra mor och berättar att min lika ståtliga moster har ett nedmonterat oktogoniskt växthus som hon inte längre har plats för. Om jag vill ha det? Naturligtvis, vad vill hon ha för det?
Ingenting, för ritningen saknas. Och jag som älskar att lägga pussel!
Så som ni ser blev dagen bara bättre och bättre.
En stund innan gästerna kom fick vi en paus - en välbehövlig sådan. Dottern somnade och jag fördjupade mig i en bok; Lyckas med din örtagård av Jörgen Schwartzkopf. Där läste jag att Rosmarin kan bli en dryg meter hög där den hör hemma vid Medelhavet, så varför skulle jag inte kunna försöka mig på Rosmarin igen? Förra gången övervintrade jag den alltför mörkt antar jag, men hur skulle det gå i ett växthus? Kan jag med enkla medel hålla temperaturen runt tio grader under vintern? Tankarna virvlade vidare till kameliorna på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Där finns ett flertal sorter från den knappt meterhöga Camellia Reticulata till de pampiga Japonicorna på fem meter. De blommar så vackert i januari. Ja, jag fick storhetsvansinne. Det är ju inget stort orangeri vi har fått, endast ett växthus på tolv kvadratmeter - vilket ändå inte är så lite!
Jag kom fram till att om vi lyckas bygga upp det i år kan jag i alla fall hoppas på att kunna förkultivera mina örter där nästa vår istället för att fylla hela matsalen och vardagsrummet med minidrivhus och pluggboxar. Kanske kan jag övervintra ett och annat om jag ordnar en värmekälla. Små saker. Som en rosmarin och en klotbasilika. Apropå basilika, var det inte Plinius som förordade utfodring av basilika till hästar som ett slags afrodisiak inför avel?

fredag 20 april 2012

Rhododendron - matnyttigt?

Som jag tidigare nämnt tycker jag att Rhododendron är otroligt trevliga buskar, kanske för att större delen av min tomt har en jord med surt pH-värde. I en sådan miljö är de ju minst sagt sympatiska (vilket de naturligtvis är annars också)!

Problemet med att samla på rhododendron - för när jag och min man gör någonting slutar det alltid med att vi samlar - är att det inte är många sorter som går att hitta i växthandeln. Så ni kan ju slå vad om att jag blev förtjust när jag hittade Svenska Rhododendronsällskapet, som inte bara anordnar rhododendronresor, utan också säljer egenhändigt framtagna varianter, specialbeställer från Storbritannien och säljer fröer! Det tar ju en faslig tid för ett rhododendronfrö att bli en buske, men ändå!

När jag ändå var inne på ovanliga Rhododendronsorter: I Bowood, England, har man hittat över trettio hybrider av rhododendronbuskar som man hittills trott varit utdöda! Lustit att någonting sådant skall upptäckas i en park där ägarna i flera generationer har sett till att plantera och ta hand om just rhododendron. Parken är öppen för allmänheten under blomningen, men bara då. Hit skulle jag vilja åka! Kanske Rhododendronföreningen ordnar en växtresa dit?

En annan förening som anordnar trädgårdsresor, säljer ovanliga fröer och mycket mer är Sällskapet Trädgårdsamatörerna, som dessutom anordnar växtmarknader. Om ni bor i trakterna mellan Göteborg och Strömstad kanske dessa datum och platser kan vara intressant att markera:

Lördag 5/5 Växtmarknad på Bången 11:00-13:00
I samarbete med Hembygdsföreningen arrangeras denna växtmarknad på Hembygdsgården.

Lördag 12/5 Växtmarknad vid Aröds Kvarn 10:00-13:00
I samarbete med Ljungskileortens hembygdsförening.

Fredag 18/5 10:00-15:00 Växtmarknad vid Granngården i Trollhättan
Sandviksvägen 6, Överby.

Söndag 20/5 11:00-13:00 Växtmarknad utanför Botaniska Institutionen, Göteborg

På dessa växtmarknader kan man hitta växter som normalt inte säljs på plantskolorna, så naturligtvis kommer jag vara där!

Jag skulle också vilja länka till Allt om Trädgårds forum där man också kan köpa växter. Ett trevligt forum där man kan få svar på massor av frågor!

torsdag 19 april 2012

Vackra Bohuslän!

Jag vet att jag inte är den första, inte heller den sista att säga detta.

Bohuslän är vackert; härdat och kargt av sin historia. De släta berghällarna med den omisskännliga skära färgen (som jag inte har visat på bilden visserligen) är en iögonfallande kontrast till en klarblå sommarhimmel.
Men.
Det är inte det jag älskar mest.
Stormarna som slår emot dig med en kraft som tvingar själen att hålla sig fast för glatta livet. Inte stormarna själva, de kan vara förödande, men alla de löften de bär med sig. Idag blåste det ordentligt här på vår skyddade lilla täppa i skogsbrynet. Det blåste inte mycket, men full kuling till havs brukar inte generera mycket mer än lite sus i björkarna här, två kilometer inåt land. Det den här vinden bar med sig var doften av saltstänk och tång och löftet var: inga fler minusgrader den här trädgårdssässongen! Nu vågar jag byta till sommardäck och - naturligtvis viktigast av allt - på allvar dra igång planteringarna.

Jag har lovat min dotter att hjälpa henne färdigställa hennes odlingsbäddar i pallkragarna så att hon kan så sina grönsaker. Detta blir hennes andra säsong och hon har redan svårt att låta bli att gräva ur allt i dem. Förra året sådde hon mangold och sockerärter - eller ja, efter hennes hårdhänta omsorger var det vad som blev kvar av alla hennes grödor. Hon skötte sina växter, inte tu tal om saken! Bilden nedan är från i början av maj förra året.

I år har hon åter igen valt mangold i härliga färger, lika så sockerärter, men det har blivit några nyheter också. Rödbetor (som jag själv aldrig har prövat, det skall bli spännande) och till min stora förtjusning några olika sorters kryddväxter!
Förra året hade jag en stor kruka på trappan med dill, persilja, gräslök och (naturligtvis) timjan med tanken att skörda och frysa in. Dottern tyckte det var väldigt gott, så endast gräslök han jag spara för eget bruk. Det sista tog slut lagom till jul. En sådan kruka är förberedd även i år, örterna tar sig fint i pluggboxen och skall snart planteras om i större krukor. Efter att ha sått gräslök varje år har jag nu ett par friska ruggar att plocka ifrån!

Vi har dessutom planerat att skaffa höns i sommar. Jag och min man är maniska på att tänka igenom för och nackdelar med allt innan vi sätter en plan i verket och den här gången var det många saker som spelade in. Resultatet blev att det har dröjt fem år att ens komma så långt som att börja bygga hönshuset. Eftersom vi har katter ville vi inte ha för små hönor - eller tuppar för den delen. De sägs enligt all litteratur vara mer flaxiga och hetsiga, vilket inte passar oss med en liten dotter på tre. Vi har diskuterat för- och nackdelar med lantraser, merparten av dem tillhörande den "lätta" sorten. Vi vill också att tuppar och hönor skall kunna säga ifrån när våra tre katter blir för närgångna. Efter mycket övervägande blev det alltså Orpington - en ras som i litteraturen (Höns: Raser, skötsel, uppfödning av Karin Neuschütz och Kristina Odén bl.a.) nämns som mycket sällskapliga, ruvvilliga och trivsamma att ha med att göra. De är också så pass vanliga att de är lätta att få tag på.
Efter helgens bestyr (dottern fyller tre år på söndag) är det alltså dags att röja plats och grunda för hönshuset. Hoppas bina inte blir alltför störda av sina nya grannar.

onsdag 18 april 2012

Blöt asfalt och dyngsura gräsmattor

När den häftiga regnskuren inte avbryter leken utomhus, då asfalten för första gången är tillräckligt varm för att lukta sommarregn, då blir jag alldeles upprymd. Jag minns tillbaka till skrapade knän, brännboll med kvarterets alla barn ända tills solen gått ned och mammorna ropar från balkongerna, kulor i klara färger som rullar över skolgården där gruset ännu ej har sopats upp efter vintern. Nostalgi. Nostalgi är också andra doftminnen. Som när de första vindarna från havet börjar lukta salt och tång. Kaprifolen som blommar i julinatten. Nyklippta gräsmattor. Snart måste det ju vara dags för de första fjärilarna att vakna?

Appropå gräsmattor! För ett par år sedan läste jag en artikel om en kvinna som uppenbarligen hade tröttnat på sin gräsmatta. Denna kvinna hette Ulla Molin, en kvinna som är ytterst känd i svenska trädgårdssammanhang.  Naturligtvis är väl de flesta trötta på att ägna de fina varma sommardagarna åt att klippa gräsmattor (som i klippande stund känns större än en fotbollsplan), men jag blev ytterst överraskad när jag upptäckte att just hennes medicin mot gräsklippandet verkar bli mer och mer allmän.
Timjan.
Ulla Molin hade helt enkelt bytt ut sin gräsmatta mot Thymus Caespititius (Kryptimjan). Timjan dricker ju som känt inte lika stora mängder vatten, breder ut sig som täcke och, för just den här sorten, blir inte högre än fem centimeter.Artikeln om hennes timjan hittar jag tyvärr inte, men här finns en annan bloggare som visar hur hon själv har gjort för att påbörja sin timjanmatta.

Timjan var inte alls ovanlig som motsvarighet till gräsmatta i Storbritannien under 1900-talets början, och en så pass välkänd slottsträdgård som den på Sissinghurst var naturligtvis inte ensam om att ha en. Eftersom den tidens formspråk alltid har tilltalat mig, blev jag naturligtvis förälskad i idén.
Det tycktes vara en bortglömd trend, och innan jag hörde talas om Ullas trädgård trodde jag inte heller att det var många fler än jag som hade en dröm om att anlägga en timjangräsmatta att gå på. Fram tills jag läste om om Sissinghurst hade jag aldrig hört talas om det och tyckte att det borde vara en utmärkt idé av flera skäl: Dels för att växter med stark doft förvirrar ohyran (har jag hört), dels för att timjan inte dricker så mycket, samt,som jag också tidigare nämnt, inte behöver klippas. Här är en artikel från The Seattle Times som uttrycker just detta.
Från att ha varit helt bortglömd som växt i något annat sammanhang än som ört verkar mattor av timjan breda ut sig över fler och fler svenska trädgårdar. Och det är en trend som jag verkligen gillar!

Det blir alltså i sommar som jag börjar på allvar. Förra året sådde jag massor av Thymus Serpyllum (Backtimjan) i krukor inomhus tidigt på våren. Backtimjan är ju inte fullt så lågväxande som kryptimjan, men den är en sort som kryper minst lika bra. När plantorna hade vuxit till sig började jag i liten skala med att plantera dem emellan stenarna i min gång för att slippa ogräset. De har överlevt och ser ut att må jättebra.
Efter detta första lilla försök har jag alltså åter igen sått massvis med backtimjan även i år. Den har tagit sig fint och skall alldeles strax flyttas vidare till större krukor för att när våren är här på allvar flytta ut i trädgården och ta gräsmattans plats. Inte hela gräsmattan kanske, men gott och väl en kvadratmeter av golvet i rosenträdgården. Till att börja med.

tisdag 17 april 2012

Återblickar

 Förra sommaren var händelserik, jag borde ha startat den här bloggen då. När alla andra tycktes bygga altaner och trädäck rev vi vårt. Vilket uppenbarligen var tur, för den enda bärande konstruktionen visade sig vara räcket.

Här poserar min man, en ypperlig akrobat. Vad bilden inte visar är att han (naturligtvis) trillar ned senare.

Mitt i allt detta (alltså inte just i det ögonblick som min man bestämde sig för att trilla under sina akrobatiska övningar) flyttade min bror ifrån lägenhet till hus och fick plötsligt en jättelik trädgård att leka i han med! Vårt nya intresse blev snabbt att åka hem till honom och äta jordgubbar, innan vi kom på att vi faktiskt kunde ha jordgubbar vi med.
Hans hus behövde dräneras om, så inte mindre än tre släpkärror med växter från jätterabatterna närmast husgrunden behövde plötsligt ett nytt hem. Naturligtvis tog vi hand om de stackars flyktingarna, vad skall man annars göra? Med löfte om att återlämna skott på trädgårdsstormhatt, flox, akleja och pion (bland mycket annat) fick vi glada i hågen börja anlägga rabatter!
Sedan tidigare hade vi påbörjat ett torvparti, den stenlagda gången och rosenrabatterna samt en rabatt på baksidan för rabarber. I och med våra nya gäster fick det mesta möbleras om och den karta vi ritat blev hastigt och lustigt reviderad.

Så en dag när jag sitter där och gräver bredvid min älskade Leonardo da Vinci (den lilla rosen längst till vänster på bilden ovan), hör jag hur det skvalar av vatten. Det luktar också lite unket - från rabatten tror jag först. "Måste plantera marktäckare snabbt, katterna bajsar ju överallt!" minns jag att jag tänkte. Samma dag beställde jag rosablommande lammöron.

Den där unkna stanken visade sig komma från krypgrunden och det skvalande ljudet var inte bara vatten som droppade i ett rör, så naturligtvis fick vi ta dit snickare också. Jag bör tillägga att vi just i den här perioden inte hade någon vidare ekonomi - jag var på gränsen till arbetslös och vägrade söka a-kassa (hur skulle jag annars fått tid till trädgården kan man undra; att skriva in sig på Arbetsförmedlingen är mer krävande än att gå till ett arbete), min man var sjukskriven (men på väg ur sin depression, så allt lutade i alla fall åt det ljusare hållet) och naturligtvis har vi ju som alla andra människor räkningar att betala ändå! Hur vi fick det att gå ihop är mig fortfarande ett mysterium. Ändå hade vi råd att åka till handelsträdgården varje helg (så fort min brors blomor blivit planterade upptäckte vi att vi hade väldigt tråkigt när vi INTE grävde ned nåt i rabatter) och köpa växter, och vår dotter var precis lika entusiastisk som oss andra! Nu för tiden är det hon som KRÄVER att vi skall åka dit, så under påsklovet har vi varit på handelsträdgården tre gånger. Vi har kommit fram till att hon måste få en egen trädgårdstäppa att greja med, vi måste ju nära det här intresset.

Den här milda vintern har varit snäll mot våra planteringar, allt verkar ha klarat sig. Den enda som ännu så länge inte visar några tecken på att vakna är min Rose de Rescht. Jag hoppas att hon bara är morgontrött, men hon har stått illa till för nordöstanvinden. I sommar kanske vi borde plantera en häck som vindskydd.


Snö eller hagel?

I morse när jag och katten satt och läste hade vi helt glömt bort att titta ut genom fönstret. Det visade sig ligga ett täcke av någonting vitt ute på gräsmattan. Jag hoppades på att det var hagel, för vad det än var så bestod det av hårda kulor. Å andra sidan - det är april, så ska man vänta sig någonting annat än aprilväder?
Dagen har fortsatt vara ganska blåsig och kall; blåsigt får man räkna med i Norra Bohusläns karga bergsmiljö; så jag har hållit mig inomhus.
På mina upptäcksfärder hittade jag ett par intressanta länkar. Bloggar Om Trädgård, en sida som hänvisar till andra bloggare med gröna fingrar, hade mycket läsvärt att bjuda på. När jag var ute och letade efter Rhododendron av ovanligare sorter hittade jag också Garden Rant, ytterligare en sida med mycket av intresse.
Om du har någonting du vill dela med dig av, en sida, en bok eller ett gott tips är det högst uppskattat!

Tidiga morgnar

Att gå upp riktigt tidigt på morgonen, se dagen vakna, det är något jag alltid har älskat. Det är den enda tiden på dagen då en kopp kaffe alltid smakar nybryggd, även om det är en kall skvätt från dagen innan; det är bara då fågelkvittret inte störs och överröstas. Jag brukar läsa med min kopp kaffe och katterna som enda sällskap. Som den trädgårdsnörd jag är ägnar jag mig åt drömmerier. Vem brukar INTE bläddra i Din Trädgård (Karin Berglund) eller Allt Om Trädgård (Marie och Björn Hansson mfl) och fantisera sig bort? Eller har ni några andra boktips? En bok som får er att tänka: "Det där var vackert, så där vill jag göra", eller "Vad synd, den är inte härdig i zon 3".
En sådan miss gjorde jag förra året - jag chansade med en praktmagnolia för tidigt, för oskyddat och för självsäkert. Den stackarn dog på fläcken i vårens sista frostnatt, tappade alla blad och återhämtade sig aldrig. Jag får nog bygga en mur i västerläge att låta känsligare växter sola sig mot - för praktmagnolian tänker jag ge ett nytt försök! Nästa gång kommer den klara sig, Det har jag bestämt.
Hoppsan, mitt lässällskap somnade ifrån mig.

måndag 16 april 2012

Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Jag är så frustrerad! I den allmänna röran i vårt hem har jag förlagt alla mina anteckningar om trädgården från förra sommaren! Kartan över tomten med alla växters namn har också uppmärksammats med sin frånvaro. Bara de inte ligger i klädkammaren, för då lär jag aldrig hitta det igen! En stor besvikelse, särskilt som jag har ett par nya plantor att skriva upp på kartan.

Jag har ett annat problem också. Det finns inga roliga Rhododendronbuskar till salu i min del av Sverige. Inga som jag inte redan har. En trädgårdsnörd skall helt uppenbart bo på Österlen för att få tag på roliga växter. Jag har än så länge sex Rhododendron i trädgården - fyra i torvpartiet varav två är av samma sort. Det ger mig ynkliga fem olika sorter. Letar med ljus och lykta efter röda varianter för torvpartiet, men det är ju inget spännande med fjorton olika hybrider på samma sorts buske - vilket för närvarande är fallet. Nåja, en vanlig hederlig lila parkrhododendron har jag ju inte - bina kan få en i födelsedagspresent. Deras skydd mot nordöstvinden kommer i uppväxt tillstånd bli pampigt!

Vi har fortsatt att gräva för stenläggningen i rosenträdgården (vilket också låter pretentiöst - där finns endast 11 rosor för närvarande; mitt stoltaste exemplar, Rosa Moyesii, är för storvuxen och utgör en del av häcken istället), men nu börjar våra stenar ta slut. Dags att ge sig ut på tiggarstråt igen hos traktens markägare. I år hoppas jag på att hitta en Rosa Hugonis att placera bredvid Moyesiin, men sådana rosor har i alla fall varit knepiga att få tag på HÄR. Rugosorna får inte heller stå i rosenträdgården, av förklarliga skäl. Hittar fortfarande rotskott efter den stackarn som vi tvingades klippa ned då den höll på att förstöra huset för oss. Skotten trivs dock bra där de står, utbredda längs vår slingrande grusväg.

Åh, som jag längtar efter lite varmare väder; jag vill inget annat än ut!
...särskilt som mina anteckningar fortsätter att hålla sig undangömda.

söndag 15 april 2012

Vår!

Våren är här och äntligen kan man ge sig ut i trädgården igen! Som vanligt var både jag och mina bin entusiastiska - vi var ute med våra fingrar i jorden innan nattfrosten givit sig av.
De tidiga planteringarna i krukorna suckar med hängande huvuden efter en plötslig köldknäpp, men har redan återhämtat sig. De lökar som sattes förra året sträcker upp sina stjälkar mot en klar vårhimmel och många av dem är fullkomliga nyheter för mig. Det ska bli spännande att se vad som kommer upp!

Dottern har hjälpt mig rensa och jordförbättra rabatterna vi grävde i fjol. Hon är väldigt duktig för sina snart tre år! Hon blandar svart färdig kompost, jord och torv i sin lilla skottkärra - precis som mamma gör i sin stora - och tippar, sveper ut och kupar runt växterna med en förvånande ömhet. Jag blir riktigt rörd! Under tiden skuttar katterna omkring som ett gäng nyfikna pingisbollar.
Två nya rhododendron planterade samt en lagerhägg som kommer bli riktigt spektakulär! Bladverket är fantastiskt och den utlovade storleken väntar vi på med spänning! Nu vill jag bara se allt blomma också...

Maken har byggt vidare på sin blåbärsodling med ytterligare ett amerikanskt monstrum. I fjol åt dottern upp alla bären, inklusive karten; men i år kanske hon har växt till sig så pass att hon kan låta dem mogna. Makens gamla körsbärsträd klarade inte vintern och ett nytt har tagit dess plats. Vi hoppas på både blommor och bär, men första året får man kanske nöja sig med att det överlever och trivs.

Ja, vi är hopplösa. Under loppet av en ynka påskvecka har vi hunnit till handelsträdgården tre gånger (två av gångerna på dotterns inrådan). Maken längtar efter fler liljor, jag efter plats åt fler rosor. I år har även dottern inspirerats och köpte två stycken cover-rosor. Ska bli kul att se dem blomma!