lördag 21 juli 2012

Rhododendron igen.

Har hittat en småvuxen azalea som jag bara måste ha i min lite sura blå rabatt: R x rossatum 'Gletschernacht'. Såg att den såldes flitigt för ett par år sedan men verkar idag vara mer eller mindre bortglömd.
Denna azalea blommar i blått och får en riktigt vacker höstfärg, klarar sig i zon 3 och älskar sol. Perfekt för mellanterassen i blå rabatten (nedanför Buddleja davidii 'Nanho Blue' och snett ovanför hortensian). Jag har lite problem med att hitta blåblommande buskar, medan högväxta perenner till samma "hylla" är desto lättare - nästa år kan jag dela både stormhattar och riddarsporrar. Har även planterat ytterligare en av min brors rosa pioner här, så variationen med rosa, vitt och lila följer med uppåt. Var inne på att kila in en sommarbuddleja någonstans däremellan, samt vit flox.
Så till frågan. Någon som vet andra blåblommande buskar som trivs i zon 2-3?
Jag funderar på att chansa med en skäggbuske och en säckbuske, de klarar sig ju även om de fryser ned på vintern. Å andra sidan - finns bättre alternativ vill jag gärna veta. Är inte mycket för extrajobb med växter som egentligen inte hör hemma i min växtzon. I år chansar jag med en hibiskus, har placerat den vindskyddat i bra sol, klarar den sig blir jag väldigt glad. Buddlejan var förra årets chansning och den mår också fint även om jag borde klippt ned den hårdare i våras. Den är väldigt gles (jag beskar den så som man gör med sommarbuddleja - plockade bara bort gamla blomkolvar och risiga kvistar), så jag ska se om jag kan beskära lite hårdare nästa vår. En gren i sänder eller så, den kan ha svårt att skjuta nya skott på för hård ved.

Solen fortsätter skina och jag har - hör och häpna - varit tvungen att bevattna alla mina krukor hela veckan. Det har varit väldigt bekvämt med regn ur det perspektivet. På grund av det vackra vädret tog vi oss en länge efterlängtad promenad med mellanlandning på stranden. Fler än vi hade tänkt samma sak - här var trångt som i en sardinburk! Vi fikade, dottern fick badat och sedan samlade vi lite snäckor och tång. Snäckorna ska krossas och ges till hönsen, tången ska sköljas och gå ned i komposten. Det var raskt avklarat - raskare än planerat, för med den folkmängden på stranden blev vår uppgift en fara med risk för ihjältrampning.
Dottern är förkyld och trött. Har bara varit gnäll och sura miner hela dagen. Har inte hunnit plantera liguster eller syren, har försökt hålla hennes humör uppe, men nu ska jag plantera. Vi gör en klassisk syrenberså! Ligustern har jag fått av mamma, det är den vanliga vildväxande lövfällande sorten och jag vet precis var jag ska ha den!

Fortsatt trevlig helg allihop!

Bilden nedan: Stranden på Hamburgö, så vackert med de röda bergen i kontrast mot himmel och hav.

fredag 20 juli 2012

Tupp eller höna?

När Roberta flyttade hem till oss berättade de vi köpte henne av att hon var en höna, men jag har tvivlat sedan dag ett. Till att börja med kallade jag henne för Sid Vicious för att hon ser ut som ett punkyngel. Det är ett par saker man kan titta på för att könsbestämma en tupp/höna - ett exempel är kam och slör. Tuppar har större sådana, dessutom är tupparnas rödare. En höna får röd kam när hon ska värpa. En annan sak man kan titta på är fjädrarna runt halsen. Är de långa och spetsiga är fågeln högst sannolikt en tupp medan rundade fjädrar är tecken på kvinnligt kön.
Så kan man ju också granska de bakre regionerna - stjärtfjädrarna. Jag har suttit och stirrat på hönsrumpor i en timme nu och det börjar kännas en aning förvirrande. Ja, fjäderfärumpor svåra att könsbestämma har jag kommit fram till.
Ungtupp i så fall, för inget galande än.
Nu har jag alltså suttit och försökt komma underfund med Roberta. Varför jag verkligen har börjat tvivla på allvar idag är för att hon så fort Günther har tittat bort har antastat hönorna. Günther är ju HENS bästa vän, så jag tycker att det är en lite ful attityd bara där, men värre blir det: hönorna är inte alls med på leken och HEN försöker inte ens smickra och förföra dem med lite dans! Det är ren våldtäkt! Dessutom ger HEN sig bara på de små söta Dvärgkochinhönsen, vilket gör det hela nästan skrattretande, även om jag försöker behålla en bekymrad rynka i pannan och gör vad jag kan för att inte fnissa. Sid/Roberta är rejält stor och hönan som får HENS ömma låga att brinna är i första hand Dagmar. Hon försvinner helt under det stora åbäket till höna/tupp och det enda som avslöjar var hon finns är hysteriskt kacklande protester. Jag vet inte om det beror på Sid-Robertas väl tilltagna kroppshydda som gör att Günther inte gör något åt saken, eller om han har en deal med HEN: "Vi delar på brudarna om du håller min rygg" eller nåt. De spottade sig säkert i nävarna och skakade hand också.

Så till observation. Roberta/Sid har en ganska liten kam, lika så är slöret inte så stort. Däremot är de verkligen röda, och så vitt jag har märkt har inte HEN lagt några ägg ännu.
Vidare har HEN spetsiga fjädrar runt halsen men bakdelen är inte så pampig som man kan tycka att en tuppbakdel borde vara.

Denna observation fick mig också att börja granska Fröding lite noggrannare. Trots att han har en stor fin röd kam och ett riktigt ståtligt slör har han ingen ordentlig tuppstjärt eller ens den ståtliga hållning som tuppar i regel har. Till och med bebis-Jussi ser mer ut som en tupp.
Lite oroad över något jag läste idag. Tuppar som man kelar för mycket med kan bli folkilskna när de blir könsmogna. Jag får helt enkelt sluta kela med min lille pluttis :'(

Och här är resterna av kladdkakan. Idag mår jag mycket bättre :)

torsdag 19 juli 2012

Känner mig så syndig

Och det är inte på ett bra sätt heller :(
Som när man har ätit en bit kladdkaka, vill ha en bit till, vet att man inte borde men tar en bit till - det är syndig på ett bra sätt.
När man som jag försöker vara miljömedveten på så många sätt som möjligt - kör bil så lite som möjligt, försöker få tag på närproducerat och ekologiskt så långt det går (min man jobbar som dräng på ekologisk mjölkgård, så där VET man i alla fall att alla djur har det bra), odlar (inte så mycket grönsaker än, men förhoppningsvis senare) så miljövänligt som det går för att mikroorganismer ska ha det bra, så visar det sig att jag är en miljöbov trots allt :'(

Å andra sidan upptäcker man nya saker hela tiden som är skadliga för miljön. Det räcker att bläddra runt lite på Ekostil samt Plastriot för att det dåliga samvetet skall mala igång. Visste ni tillexempel att svenskarna köper (!) 300 matkassar tillverkade av plast per person och år; att det dessutom bara är en bråkdel som återvinns? De där tygkassarna som jag alltid glömmer hemma... Borde nog lägga dem i bilen. Bilen, förresten! Min nya bil (för mig i alla fall) är en liten bensinsnål Citroën cv2:a, så det känns ju ok. Men så fort det blir is på vägen vågar jag inte köra den och då åker Volvon fram. Borde kanske haft en prius, men min man propsar på att jag ska sitta säkert när olyckan händer - och på vintern är jag olycksbenägen. Sedan jag flyttade hit till Bohuslän har jag bytt bil flera gånger på grund av isig vägbana och strategiskt utplacerade diken. Det är faktiskt bara Volvon som jag inte har lyckats kvadda än, peppar, peppar...

Jag brukade klippa gräs med handjagare, men det blev ohållbart i längden. Man gör ju inget annat än klipper och klipper. Faktum är att det är först sedan jag fick barn som jag skaffade massa hushållsmaskiner - elvisp, assistent, mikrovågsugn (som faktiskt är förhållandevist energisnålt, vet inte varför det dröjde) och köttkvarn med korvstoppningstrattar - för att det blev för tidskrävande utan. Handslagen bearnaise, vispgrädde och äggvita till maränger är ett minne blott, men jag hinner leka med min dotter istället. Och även om jag har en motordriven gräsklippare idag så är den bensinsnål och modern (Ja, jag vet, den är inte eldriven och har heller inte någon solcellsgenerator. Det finns inte någon på marknaden ännu som är tillräckligt bra - förhoppningsvis kommer det snart, för det vore ju skönt både för öron och samvete). Delar av gräsmattan håller också på att bytas ut mot timjan, krokus och rabatter ;)

Men detta här nedan kanske alla andra vet redan. För mig var det nyheter:
Torvbrytning smutsar ned i miljön något fruktansvärt. Här har jag tyckt mig duktig som blandat min egen jord hemma, då med en andel torv i basen, så får jag veta av Hillevi på Tankar från Trädgårdsmästarn att det trots allt inte är så miljövänligt. Det är ju någonting som definitivt behöver spridas vidare! Nu har väl alla som råkat kika in här förmodligen läst på hennes blogg också, så det här blir väl bara en upprepning.

Jag blev faktiskt så bekymrad att jag började forska vidare om torvläget i Sverige.
Innan jag började läsa på om detta hade jag ingen aning om att energibolag i Sverige har eldat torv med subventioner för koldioxidutsläpp i flera år - ända fram till den första januari 2012. Nu räknas torv till fossila bränslen, även om återväxten av torv är extrem i Sverige, då särskilt jämförst med Storbritannien där torven länge har använts både av privatpersoner och kraftbolag. Det är väl knappast förnyelsebart i alla fall, som energibolagen har hävdat - det tar fortfarande ett x antal år för torven att bildas.
Så sitter vi här och pekar finger åt Tyskland där man bryter kol. Torv är knappast bättre (inte mycket i alla fall).
Naturligtvis finns det miljövänligare sätt för torvbrytningen, men om torven släpper ut växthusgaser vid brytningen så måste den ju även fortsätta göra så i trädgårdarna? Vill man ha det i sin trädgård? Med tanke på allt prat för några år sedan om tryckimpregnerat virke i trädgården borde väl detta göra folk en aning oroliga med, eller är det för avlägset när de största problemen inte sker i den egna potatisåkern?

Hur som helst. Jordproducenter som Hasselfors m.fl. Har en stor andel torv i sina jordblandningar, liksom mycket annat jordförbättringsmedel. Dessa produkter är kravmärkta för att de innehåller rent naturliga produkter, men brytningens utsläpp verkar vara helt bortglömt. Så köper man det ju i plastsäckar.
Dessutom får detta mig att undra: vad innehåller då jord som INTE är kravmärkt?

Här är en artikel från the Guardian om torv i trädgårdssammanhang.

Här kan man läsa om vad som har hänt vid ett torvbrott i Härjedalen (kortfattat, men ändå).

I djurskötseln har torv länge ansetts vara det mest miljövänliga alternativ till strö i exempelvis hästboxar och hönshus. Nu är jag väldigt nöjd med mig själv att jag åtminstone hållit mig till spån, eftersom detta också är bra till komposten.

Bor man som jag alldeles i utkanten av barrskogen är det lätt att ordna bra jord till surjordspartierna. Förna från barrträd är något av det bästa rhododendronbuskar vet, så då är det lätt att räfsa bort en del av den här jorden och använda i torvparti (suck! Torvblock, de är ju så vackra med mossa på! Kan man göra dem själv? Mixa potatismos och gammal lerjord?) och blanda ut med kompost. Mullrik jord behöver man inte heller ha torv till, så länge komposten mår bra - men hur löser man problem med en aning för mycket vatten trots dränering i exempelvis rabatter? Torven har varit suverän på att suga i sig allt vatten och magasinera den till växterna. Luckra oftare? Gräsklipp? Stallgödsel? Det är i alla fall sådant jag kan komma på, dessutom sådant som kan ordnas direkt från källan när man bor som jag gör. Å andra sidan blir det inte så mycket gräsklipp längre, det tar hönsen hand om! 1-0 till mig :)

Nä, efter det här sorgliga inlägget blev jag sugen på kladdkaka. Ska nog baka lite. Här ska syndas!

tisdag 17 juli 2012

Full fart i trädgården 2

Av 

Bollywood Carma 
HappY
Gardening inc.

skaparna bakom 

Full fart i trädgården

och 

Kackel i trädgården

kommer nu uppföljaren.


Är Roberta verkligen en höna?

Kommer Dagmar någonsin bli sällskaplig eller får vi bygga ett eremitage i trädgården?

Och vad händer med rosorna?

Du får läsa om allt i den kritikerrosade fortsättningen
(och tänk dig Bollywoodinspirerad sång och dans till detta)

Full fart i trädgården 2

Roberta har bråttom!
Under veckan som har gått har det alltså hunnits med mycket kackel. Eftersom höns liksom andra djur behöver undersökas regelbundet gäller det att få dem handtama. Det gäller också att ha fasta rutiner och prata med dem, för de lär sig förstå ganska snabbt.
Günther
Som exempel: vi skämmer bort våra sötnosar varje kväll med godis. Solrosfrön, hampafrön och jordnötter. Jag har visserligen läst att de kan få förstoppning av för mycket frö, men de lever på pellets och allt vårt vegetabiliska köksavfall annars, så lite frö varje kväll tror jag inte är för mycket i alla fall. När det är dags för godis ropar vi hönans namn och följer upp med "Njomnjom! Godis!"
Jussi reagerar direkt.
Varför vi säger så här? Jo, när vår dotter var liten pratade hon inte så mycket, hon hittade på ett eget teckenspråk istället. Ett av de få ord hon sa var Njomnjom, som helt kort och gott innebar allt hon tyckte om att äta, som broccoli, banan och tomater. När hon skulle ge godsaker till katterna ropade hon "Katt! Njomnjom!" och det har stannat kvar. Katterna kommer springande som spjut när vi ropar detta.
En av hönorna pickade bara efter fingrarna på oss så fort vi kom i närheten, vår lilla Dvärgkochin Dagmar. Hon gillade oss verkligen INTE. Men tror sjutton det, att tvingas lämna sitt trygga hem, slängas in i en varm bil och kastas in i en ny gemenskap och bygga upp en ny hierarki kan ju knappast vara uppskattat. Vi har helt sonika lyft upp hönsen trots vilda protester och tvågsgosat med dem, "tvångla" som en väninna till mig skulle ha sagt.
Varje kväll när det vankas godis gäller det att man ska ha kommit in i hönshuset självmant klockan kvart i sju. För att få godsakerna måste man komma fram och äta det ur handen - den sista regeln undantagen när det gäller George, för han blir så uppspelt att han försöker äta upp handflatorna också. Hönorna är redan väl invanda i rutinen och sitter snällt och väntar på godis, äter ur hand och går sedan upp på sin pinne för att sova. Nja, George är ju lite som han är. Han är hellre ute i hönsgården och sprätter runt för att sedan gå till fodertråget och äta lite till. Han har missat godiset två dagar i rad nu. Han är otroligt glupsk, men så är det väl med alla växande pojkar.
Varför det är bra att göra så här är att man lär hönsen komma in när man ropar på dem. Det kan ju hända att man någon gång behöver vara borta på kvällen. Vill man vara säker från mink och räv gäller det att man är inomhus.
Dagmar

Och Dagmar? Ja Dagmar har blivit så här kelig.

Jag ogillar att se mig själv på bild, men OK för den här gången.
Hon går omkring och sprätter lite för sig själv och kommer bort till oss och kuttrar "vad gör ni för något?" innan hon återgår till sitt. Fortfarande en enstöring, men inte fullt så reserverad gentemot oss.

Den här skönheten är en Sumatrahöna som fått namnet Greta Garabo.
Prillan, en blandrashöna som ser farligare ut än vad hon är.
Men fortfarande undrar vi om vi inte ser små tillstymelser till sporrar på Roberta. Det är kanske bara jag som tvivlar, men hon beter sig väldigt tuppigt ibland. Min man är helt övertygad om att det är en liten flicka vi har med att göra, jag överväger könsförvirrad drag queen.
Hon är ju väldigt ståtlig, menar jag!
När hönsen var ute och sprang som mest under gårdagen passade jag på att lägga ytterligare två kvadratmeter på min stengång. Jag har nu grävt upp allt som skall grävas mellan de stora stenarna och det är bara ett par kvadratmeter till som jag har sagt att jag måste göra den här sommaren. När jag höll på som bäst med grävandet var det en av vildvittrorna som plötsligt upptäckte att här fanns det mask! Snart stod en hel skock höns med rumporna rakt upp i vädret och sprätte ned i mitt hål, så med ett skratt fick jag avsluta arbetet för stunden och bara se på.

När man har höns blir det lite roligare att rensa i jordgubbslandet också. Ogräset verkar vara otroligt gott, särskilt kvickrot. Jag fyllde tre korgar med ogräs - tänk, det syntes inte att där var så mycket förrän jag hade rensat ordentligt och såg hur fint det skulle vara - och slängde ut det i deras gård. Min tanke var väl att det med tiden skulle bli en fin maskkompost för dem att sprätta i. Visst, de åt inte upp alla tre korgarna med skräp, men säkert en åtminstone.
Kompostering blir också lite roligare. Strö, som man annars får lägga i komposten för att den ska bli luftigare blir nu standard med hönsgödsel. Mina blommor kommer bli så glada när det här har brunnit klart!
Med ett nyrensat jordgubbsland blev det dock lättare att se att många nya skott hade skjutits iväg även i år. SUCK! När vi börjar bygga upp odlingsterass nummer ett till jordgubbarna nästa år kommer vi ha hur många plantor som helst!

Mer gödning har gått ut i ett par rabatter. Kompost som har blandats med jord och torv har slängts ut, så nu är hela blå rabatten färdig för i år. När den nya mullen hade kommit på plats strösådde maken honungsört, en växt som inte bara älskas av bin utan också ger bra näring till jorden. Tar man av blommorna innan de gått i frö och myllar ned växtresterna får man ett mångsidigt gröngödningsmedel. Sedan är det bara att stoppa de utblommade blommorna i en papperspåse och låta torka så har man nytt frö till nästa år.
Gråtimjan
Massa sticklingar står och får rötter. Den lavendel som överlevde vintern klarar sig uppenbarligen i min trädgård (50% överlevde, resten dog), så av dessa tre plantor har jag tagit massvis av nya skott. De ser ut att må bra, liksom sticklingarna av gråtimjan, rosmarin och oregano. När jag ändå var i farten bestämde jag mig för att stratifiera frön till rosa multiflora 'Valentina', frön som är importerade från Ryssland av alla ställen. Det kan ta upp till åtta veckor innan man ser något tecken på grodd, men det är väl värt tiden att vänta. Japanska klätterrosor är väldigt tåliga - kanske smått ogräsartade på samma sätt som Rugosa - men blommar så sött med små vita rosor. De trivs bra i skugga, och har absolut ingenting emot att växa även på mager surjord. Jag ska låta en av dem klättra i en ek vid vår uppfart och resten ska få breda ut sig som en friväxande oregelbunden häck längs bergkanten där vårt nya hönshus ska byggas.
Iceberg
Leonardo da Vinci
Gavnö övergår i spräckligt rosa.

Nu blommar även Iceberg bredvid Leonardo! I år är han väldigt försiktig, men den enda blomman för i år är ändå lika vacker. Alexander och Carl-Philip har massor av knoppar och New Dawn... Ja New Dawn är någonting i en klass helt för sig. Knoppar och blommor avlöser varandra hela tiden!
New Dawn som får krypa fritt
New Dawn


Och sist men inte minst: jag har blivit tilldelad ett pris! The Versatile Blogger Award :D

Tack Ingela på Texasbloggen för detta, det värmer verkligen!

Men. För att få det här priset måste man göra någonting som är väldigt svårt: komma på sju saker om sig själv. Jag ska göra ett ärligt försök!

1. Jag tycker om det rena och naturliga, är alltså inte mycket för prydnadssaker om de inte fyller även en praktisk funktion (blommor uppenbarligen undantaget). Det betyder också att jag egentligen föredrar bruksföremål som också har ett skönhetsvärde. Min man tycker tvärt om: gärna massor av plåttriga prydnadssaker, ett par stänk av lite kitsch i kombination med svullen barock och rokoko, så vi får kompromissa väldigt ofta.

2. Jag saknar självsencur, vilket innebär att jag ofta råkar trampa folk på tårna utan att egentligen mena något illa med det. Oftast kan jag framstå som raljerande, fastän jag bara är väldigt glad över att få dela med mig av någon ny spännande erfarenhet.

3. Jag och min man har diskuterat ämnet varelse kontra görelse. En varelse klarar sig med att bara vara, medan en görelse hela tiden behöver ha någonting att göra. Jag är en görelse. Har mina händer ingenting att göra blir de fruktansvärt rastlösa och börjar pilla sönder saker. Ett exempel är när jag pillade sönder spolfunktionen på vår toalett för att undersöka vad som gjorde att man fick stor och liten spolning. Vi fick aldrig ihop den ordentligt igen.

4. Jag älskar att läsa skönlitteratur, men skriver om sluten om jag blir besviken på dem. Skriver annars gärna själv också och avverkar pennor och anteckningsböcker lika snabbt som andra avverkar dasspapper. Den bästa present jag kan få är en ny inbunden anteckningsbok storlek A4 eller en riktigt bra roman.

5. Jag tror alltid det bästa om folk, så till den grad att jag är naiv. Så blir jag också oerhört besviken när mina goda tankar om människor visar sig vara fel.

6. Jag har väldigt bestämda åsikter om mycket, men respekterar även andras ställningstaganden, så länge det finns vettiga argument. Det är kul att diskutera och argumentera!

7. Jag tycker om att lösa problem och är för det mesta väldigt optimistisk. Det här med att lösa problem kan gå åt det extrema ibland, som i trädgården till exempel. Allt kräver lång och noggrann planering för att lösa även problem som ännu inte har uppstått. Lika illa är det med planeringen av utbyggnad av huset. Vi har planerat och planerat fram och tillbaka i flera år nu, men å andra sidan har vi inte lagt undan så mycket pengar till ändamålet heller...

Puh! Det var det hela! Nu ska jag i min tur dela ut detta pris till femton andra bloggare. Jag väljer just dessa för att de ger mig mycket att läsa och inspireras av. Detta är kanske änu svårare, för femton stycken är nästan för lite. Ingen särskild ordning:

Monne på Alen Trädgård
Fia på En Trädgårdsälskares Betraktelser
Carolin på Hon som Talar med Blommor
Hillevi på Tankar från Trädgårdsmästarn
Rebecca på Trädgård med Utsikt
Fia på Trädgårdspyssel
Pia på Simsalabim
Ulrika på Timjan och Pioner
Charlotte på The Galloping Gardener
Lotta på Solrum Trådgård
Helena på Hus, Hem, Trädgård
Helena på Helenas hem o trädgård
Anna på Anna Vattenkannas Trädgård
Mia på Mias Trädgård
Pilgrim på Bland Rosor och Bladlöss

Puh! Så där! Nu var det gjort!

Mörka rabatten blir mer och mer rosa, tack vare makens alla liljor. Det börjar bli ont om plats för annat. Jag får nöja mig med att ha ett litet hörn med mörka blad, något som förstärks ytterligare av att de står i ett hörn och även har mörka blommor. Men liljorna är ju vackra, så inte klagar jag!
En av makens liljor, Lillium 'Mona Lisa'
Nu blev det så där långt igen! Ha överseende, jag lovar att skriva kortare nästa gång.

Kram på er!

söndag 15 juli 2012

Full fart i trädgården

Den här veckan har det varit mycket. Bara trevliga saker visserligen, men fullt upp. Jag får ta det i ordning så gott det går:

Concerning Chickens
Till att börja med fick vi hastigt och lustigt slänga ihop en hönsgård till våra små sötnosar! I det här läget var det väl bra att vi inte kunnat komma iväg med allt byggavfall som var kvar sedan vi rev altanen i fjol. Två flugor i en smäll: Byggavfallet är borta och hönorna har fått en fin (eller ja, snygg är den väl inte, men den är helt OK) hönsgård. Vi fick också material över till en kycklingbur (varför man ska ha en sådan kommer jag till) och när jag ändå var i snickartagen slängde jag ihop ett nytt rede åt dem. Det blev inte snyggt någonstans, men som jag har tummen mitt i handen när det gäller grovarbete är jag ypperligt stolt över min insats. Jag trodde plötsligt att jag var en duktigare snickare än både Josef och Jesus och bestämde mig för att dessutom försöka mig på att göra en bänk att sitta på när jag luktar på blommorna, men jag gav upp efter en kvart när jag inte lyckades såga rakt.
Hur som helst. Så snart hönsgården var klar släppte vi ut våra pluttisar för att de skulle få lite frisk luft. Det är när de nu kom ut som vi insåg att de trots sin storlek bara är kycklingar. Både Orpington och Maran tillhör kategorin tunga hönsraser, vilket kortfattat innebär att de är stora, lugna och snälla, men deras storlek gör att man kanske misstar dem för att vara äldre än vad de verkligen är. Allihop slängde sig på rygg i jorden och sprattlade lyckligt med benen i luften - ingen av dem uppförde sig vuxet och ansvarsfullt. Tuppar har alltid som uppgift att vara vaksamma runt sig efter rovdjur.
Vad vi inte heller hade funderat på, förrän den här kvällen när de små liven gick in i hönshuset för att sova, var varför de inte använde sittpinnarna att sova på. Naturligtvis! De är kycklingar! Kycklingar sover på golvet eller i en mysig ströbädd, gosar ihop sig på precis det sättet som våra fem stora fåglar gjorde varje kväll. Det var då vi insåg att vi behövde ett par vuxna djur för att lära våra ungdomar hur man gör, det skulle vi själv aldrig kunna göra med gott resultat.
Så sagt och gjort. De tre följande kvällarna satte vi oss att söka efter vuxna djur till salu på nätet. Tredje dagen hittar vi en annons på Blocket. Nitton (Ja, 19, inte klokt, eller hur?) hönor och tuppar av olika sorter skulle säljas i grupp. De fick inte delas på. I den här gruppen fanns en Orpingtonhöna. Naturligtvis ringde vi på annonsen! Vi for iväg och hämtade djuren. Ni kan tänka er hur det lät i vår bil med 19 fjäderfän intryckta där det fanns rum!
Tio av djuren är unga Lohmanhöns. Lohman är egentligen inte en riktig ras, utan namnet på det företag som framställt de värphybrider som används på hönserier idag. Höns från hönserier brukar oftast må ganska dåligt både fysiskt och psykiskt och det är inte alltid de blir trevliga att ha med att göra. Den bruna sorten har rykte om sig att vara riktigt elak, medan den vita oftast går att få riktigt bra.
Våra Lohman (som egentligen inte får kallas Lohman av följande orsak) är vita, uppdrivna ur helt vanliga ägg från affären med hjälp av en äggkläckningsmaskin och har därför inte rena "Lohman-gener". De är inte fullt lika effektiva äggvärpare, även om en privatperson sällan märker någon skillnad. Nu är det så att våra vita vildvittror (de är i en konstant flock som aldrig splittras, så det går inte att få individuell kontakt med dem - vi har valt att kalla dem vildvittrorna kort och gott) är för unga för att lägga ägg ännu, men när de väl sätter igång kommer det spruta ut ägg ur dem. Så till den grad att de värper ihjäl sig. Tragiskt, eller hur? Vi ska göra vad vi kan för att de ska få ett långt och trivsamt liv.
Orpingtonhönan som kom med den nya flocken var så stor att vi tänkte: "Herre Jisses, de måste ha tagit fel - det här är väl en tupp?"
Icke. Det tycks vara en höna och hon är inte ens vuxen än, sin storlek till trots. Många hävdar att Orpington är en bra nybörjarsort, eftersom de är lugna, snälla och otroligt sällskapliga. De springer gärna runt benen på en och pratar, eller snarare kuttrar lågmält. Det stämmer väldigt bra, de är verkligen mysiga! Vi har nu två hönor och två tuppar av sorten Orpington, samt en kyckling (två dog) som vi ännu inte kunnat könsbestämma, och de är otroligt karaktärsfulla! Lite klumpiga, sävliga och kanske en aning långsamma, men de är duktiga på att ruva om man vill få små uppiga gulliga kycklingar (så till den milda grad att de kan lägga sig att ruva nästan när som helst. De är effektiva som äggkläckningsmaskiner om man vill prova på att få fram "äggkartongslohman") och duktiga föräldrar. Om man är ute efter ägg värper de ordentligt stora frukostägg nästan varje dag under det ljusare halvåret. Ett problem är att de växer väldigt långsamt. De är inte vuxna förrän de börjar närma sig året. Om man nu ser det som ett problem. Vår Roberta, som det senaste tillskottet fick heta, är en koloss trots att hon ännu inte har börjat lägga ägg.
När Roberta kom in i flocken konstaterade vi att vår Orpingtonhöna Agda - som vi tyckte var en bjässe - bara var en liten plutt i jämförelse, så det skall bli intressant att se om Agda blir lika stor. George och Fröding som är våra Orpingtontuppar skall alltså bli större än både Agda och Roberta!
Ett Dvärgkochinägg!

Den nya flocken hade också ett par Dvärgkochiner. Den här sorten var jag inte så särskilt intresserad av förrän jag lärde känna dessa! De är små, snabba och fulla av kraft trots sin litenhet. Dessutom är det otroligt keliga (och så mjuka de är att klappa!). De är duktiga på att lägga ägg (och så söta små ägg sen!), nästan lika ruvvilliga som Orpington, men som sagt betydligt mindre. Om man gillar Orpington men vill ha en hönssort som inte förstör rabatter eller skrämmer slag på besökare är dessa väl värda att skaffa.

Maraner sägs också vara en bra nybörjarras, men de är inte långt efter Orpington i storlek. Betydligt mer reserverade. Man får jobba länge med att få dem handtama. De är riktigt smarta, väldigt smidiga men inte lika ruvvilliga. En lite häftig detalj är att de lägger riktigt chokladbruna ägg - verkligen mörkbruna. Vår Marantupp Jussi är äntligen handtam, men när jag släppte ut kycklingarna ur kycklingburen första gången var han lite för hård i nyporna och jag fick säga till honom. Han är fortfarande sur på mig, så de är långsinta också. Eller åtminstone Jussi.
Andra tunga raser som rekommenderas är Brahma samt Leghorn, vilka jag tyvärr kan väldigt lite om. Brahmor är otroligt pampiga, Leghorn är det som alltid fanns på bondgårdarna förr och det som fanns på hönserierna innan värphybriderna dök upp på sextiotalet.
Günther, tuppen i hönsgården
Sorter som kanske inte lämpar sig för nybörjare är våra övriga höns. Min dotter valde ju Indisk stridshöna, en sort som behöver mycket utrymme för att både springa och flyga. De är jättevackra och avlas väl främst för utställningar nu för tiden även om de är en av grundstenarna i aveln bakom Broilers. De är alltså riktiga muskelpaket. Namnet till trots är de inte argsinta på något vis. Ett problem är att de inte är så bra på att ruva om man vill ha kycklingar, men har man en Orpington- eller Dvärgkochinhöna så är ju det problemet löst (check!).
Prillan, blandrashönan med respekt
Sumatrahöns är också en stridshönsras som främst används för utställningar. vi har två höns av den här sorten, samt en blandras mellan Sumatra och Lohman. Dessa tre är riktigt duktiga på att hålla vakt. Trots att vi har en tupp i hönsgården (Dvärgkochintuppen Günther är mäkta stolt över sin uppgift och sköter den riktigt bra) är det dessa tre damer som bestämmer. De är snälla även om de ser lite farliga ut, reserverade och bra äggläggare.

Lantrashöns är kanske att föredra om man skall skaffa höns för första gången eftersom de i regel är friskare, lite mer lagom i storlek och så vidare, men man får alltid utgå ifrån sina möjligheter. Bor du som vi ute på landet kan man väl göra som man vill, men om du bor på en villatomt i ett tätbebyggt område kanske du får välja någonting som inte är fullt så stort som en Orpington eller Maran.

Hur som helst. När alla höns hade bekantat sig med varandra och hittat sin rangordning i gruppen var det dags att släppa ut kycklingarna ur sin bur. Man behöver inte ha en kycklingbur om man har kycklingarnas mammor, men eftersom vi inte hade det fick vi lösa det på ett annat sätt. Vi kan ju inte vara där dygnet runt och skydda dem. För att de små liven inte skall komma till skada är det bra att göra en liten bur åt dem som de får bekanta sig med innan man släpper ut dem i hönshuset. De skall kunna återvända till sin bur när de behöver tryggheten, men det skall inte vara möjligt för de större djuren att komma efter.
Man släpper ut kycklingarna innan de blivit könsmogna för att de skal slippa den värsta hackningen senare; nu är våra redan en del av flocken och är accepterade.
Efter det var det dags att släppa ut hönsen på grönbete i trädgården. De måste ha lärt sig var de bor ordentligt innan man släpper ut dem, så en vecka i hönsgård brukar vara lagom. Idag hade de alltså sin första dag ute! Oj, vad härligt det var att se dem; än var de uppe hos bina, än var de bland liljorna och bökade omkring och i nästa stund hörde man en stolt Günther gala från skogen. De var trötta efter dagens utflykt och gick in en hel timme tidigare än vad de brukar.
Se skillnaden i storlek! Roberta är störst.

 Ninja, vår lilla norska skogskatt, gillade dem verkligen inte. Hon höll sig borta medan de var ute i trädgården och sprätte. Hon försökte gå in, men de stod i vägen så istället gömde hon sig under bilen tills de hade sprätt vidare. Trädgården klarade sig, peppar peppar!
Ninja under bilen
När de hade gått in lade hon sig i kvällssolen och njöt, vilket vi andra också gjorde. Nej, nu måste jag avsluta det här, jag fortsätter om trädgården och andra spännande saker imorgon.



söndag 8 juli 2012

Kackel i trädgården

Nja, inte riktigt än, våra nya familjemedlemmar måste först acklimatisera sig i sin nya miljö innan de får gå ut och sprätta i trädgården. Nu har de flyttat in i alla fall!

Så mycket fjäderfä!
Och snuttipluttiga små kycklingar!
Igår var vi på tuppbytardag på Tjörn (och på vägen for vi förbi Alen! Borde jag stannat till?). Vi hade redan i fjol börjat leta efter en fransk hönsras; Maran, men den har varit hopplös att få tag på. Efter att ha letat runt hela förra året efter sådana hönor på lagom avstånd från oss bestämde vi oss för att skaffa Orpington istället. De är lättare att få tag på och mycket sällskapliga. Vi hann inte ens se oss om bland alla djur som skulle få ett nytt hem förrän maken hade hittat våra höns!
För i en bur stod de, allihop:
En höna och en tupp av mörkspräcklig Maran samt tre gula Orpington, en höna och två tuppar. Att det blev två tuppar var mest för att vi tyckte synd om den stackarn som blev kvar och köpte den med. För flockens skull har det ingen betydelse, så länge rangordningen finns och flocken har tillräckligt många hönor (vilket vi inte har just nu). Tupparna hjälper varandra att vakta för faror.

I en bur bredvid hittade dottern kycklingar hon ville köpa. Vi hade lovat henne två stycken som hon fick välja själv och kanske räknat med något litet och gulligt, men icke då. Indiska stridshöns blev det.

Indisk stridstupp, hitrest hela vägen från England.
Visst är Brahmorna ståtliga?
Micke förälskade sig i Brahmorna och ville ha sådana också, men vi hade inte så mycket pengar med oss. Vi fick nöja oss med några Orpingtonkycklingar. Den ljusa sorten får sådana där söta ulliga gula dunbollar till kycklingar upptäckte vi, så mysiga att hålla i handen och klappa. Sagas större kycklingar har långa ben och stora vingar att flaxa med redan, så de är inte lika lätta att gosa med till hennes stora förtret.

En liten Orpingtonkyckling.
Eftersom vi var osäkra på om vi skulle hitta några djur den här dagen, fick vi på hemvägen stanna till att handla foder och strö. Vi hade naturligtvis inte förberett någonting hemma, mer än utrymmet de skulle flytta in i. Vi släppte ut de små kycklingarna i en banankartong utan lock - en låda som dotterns kycklingar snart hade tagit sig ut ur - och bäddade mjukt och mysigt i hela hönshuset åt våra nya familjemedlemmar. Mattråget fylldes med foder och en gammal hundmatsskål fick bli deras till vatten. Naturligtvis välte de ut den direkt; vi fick lägga i en stor sten för att den skulle stå still. Ett par björkslanor med mycket löv på och en gammal urtjänt bakplåt som vi fyllde med sand fick också plats. Sedan var det bara att sätta sig ned och titta på när de undersökte sitt nya boende.

Den stora Orpingtontuppen tog raskt platsen som överbefälhavare i hönsgården. Han fick namnet Fröding. Den höna som alltid går med honom, även hon Orpington, blev högsta hönset. Hennes namn blev Agda (även om jag propsade på Prillan som högsta hönset i Pettsonböckerna heter). Den andra Orpingtontuppen är så nyfiken att det inte kunde bli något annat namn än Curious George. Han tyr sig till de lite yngre Maranerna, men det är allt lite synd om honom; han behöver en höna han med. Vi får se vad han tar sig för när vi släpper ut kycklingarna i flocken.
Curious George, alltid lika nyfiken!

Marantuppen fick heta Jussi till dotterns stora förtjusning - av någon anledning älskar hon Jussi Björling. Så heter ju faktiskt Pettsons tupp i "Tuppens minut"! Trots att hans ras ska vara försiktigare och skyggare än Orpington, är det honom vi har kunnat klappa mest.
Saga gav Maranhönan samma namn som hon ger alla: Anna Margareta. Det känns väldigt regalt. Hennes kycklingar hette också det, båda två, men vi sa åt henne att det kanske vore lämpligt att vänta med namn till de små kycklingarna; vi vet ju inte än om de är pojkar eller flickor. Då bestämde hon att en av dem skulle heta Carmen, punkt slut. Saga älskar Habanera, så vad kunde jag vänta mig?

Vi hade fått ett par gamla reden av en väninna, men de är så slitna att jag började snickra nya medan min man reparerade de gamla. Saga fick också några brädlappar, ett par spikar och en hammare och bankade loss. Så slängde vi ihop en liten koja till kycklingarna också för att de inte skulle fara illa. Det var lite för lätt att ta sig ur bananlådan.

Ja, detta kanske inte var så spännande läsning - vi är lite insnöade just nu. Det händer dock saker i trädgården med!

Se så mycket allt har växt! De blå nunneörterna såg ut som att de var nära att dö när jag köpte dem i fjol, så här stora är de nu!



 Så här ser de ut från min balkong.
Nja, inte riktigt. Men de är fina! Utsikten älskar jag också.

 Här är ett liljeblad som fallit ned på sitt underlag i mörka rabatten (som för närvarande inte är så mörk, det är bara massor av rosa liljor som blommar just nu).

En av pionerna vi planterade i fjol blommar för fullt. Jag skrev visst det i förra inlägget med, men så här vackra är de! Jag har ingen aning om vad just den här sorten heter, någon som vet? Jag har rätt många av dem, säkert fyra stycken, men det är bara denna enda blomma som slagit ut i år. Jag fick en stor planta av min bror i fjol som jag delade, de har allihop kommit upp fint.

Dottern skall alltid pussa dem.


Rosornas knoppar slår ut en efter en. Jag upptäckte till min stora förvåning (nu när de börjar slå ut) att jag har bytt plats på Iceberg och Leonardo da Vinci! Det var alltså inte Iceberg som hade skära knoppar. Vilken av rosorna var det då jag hade som började i rosa och slutade i kritvitt...?
I år är det alltså Iceberg som blivit hårt åtgången medan Leonardo mår som en prins. Så här vackert blommar han nu, och massor av svullna knoppar skvallrar om att det här bara är början.




New Dawn är alltid lika vacker.
Gavnö på gång
 I blå rabatten har en av buskmalvorna slagit ut. Den visade sig vara vit och inte alls blå, så jag får väl försöka få tag på en till. Vacker är den oavsett vad, men ännu vackrare i en av de andra rabatterna.
Jordgubbar skördas varje dag. Finns det någonting godare än solvarma jordgubbar till glass? Jo, smultron kanske! Så när det började dofta smultron i hela trädgården började vi naturligtvis leta efter mumsiga bär i varje vrå där vi planterat dem. För inte kunde det väl vara de vita smultronen i dotterns "smultronbacken" (det är hon själv som namngivit platsen) som doftar så starkt? Vi skrattade litet över oss själva när vi insåg vårt misstag. Smultronschersminen som vi planterade i fjol fyller hela trädgården med väldoft.

Men naturligtvis är allt inte vackert som en idyllisk park när man har så många projekt igång samtidigt. Så här ser det ut både ute och inne just nu.

Plantering, stenläggning, gräsklippning och lek.
Snickerier, saker som inte längre får plats i förrådet och mer lek.

tisdag 3 juli 2012

Vad som är riktigt tråkigt...

...är att ägna en (EN!) timme åt att tejpa ett (ETT!) spröjsat tvåglasfönster med maskeringstejp. Fast det är klart. Spröjsar innebär minst fyra rutor per glas och dessa har naturligtvis två sidor. Ännu bättre är det när tejprullen plötsligt tar slut. Naturligtvis målar man ändå och inser att det inte var så lätt som man trott. Slöseri på en timme om jag ändå får skrapa glas.

Nu vill jag påstå att jag har haft mycket att göra och därför inte skrivit på länge. Jo, att måla fönster tar tid, men det finns ju andra saker som är roligt att göra, och jag är inte svårförledd!

Jag hann alltså måla ett fönster i tisdags. Två om man inte räknar dem i par. De blev dock riktigt snygga i engelskt rött, och ljuset spelar mycket bättre i rummet efter att insidorna blivit vita. Träfärgat är visserligen vackert, men det blir väldigt mörkt i vårt lilla hus. Varför jag bara hann med ett? Hör och häpna:

Eftersom dottern fick herrbesök med moderligt sällskap, var det lätt att lämna allt det där för en stund, mycket lättare att hänge sig åt umgänge och tedrickande medan barnen lekte. Jag kände mig som någon ur Jane Austenböckerna, någon av de mer korkade birollerna (och med fula men å så underbart sköna arbetskläder). För när jag ägnat en timme åt tejpning och sedan svurit över att tejpen tagit slut tittar min väninna på mig som om jag verkligen är fullkomligt clueless.
"Tejpa? Varför då? Det är ju bara att måla, är du osäker på handen kan du ju ha en bred spackelspade till stöd. Det som trots allt kommer utanför är ju bara att skrapa bort!"
I det ögonblicket kunde jag aldrig ha övertygat någon om att jag faktiskt är en äkta brunett, för jag saknade helt svar och satt som en fågelholk. Drack lite te för att se upptagen ut och tackade sedan för tipset. Jag kan ju tillägga att nästa fönster gick betydligt snabbare att måla ;)
Men min väninna gick inte hem tomhänt hon heller. När hon var här sist fanns ingen trädgård att tala om - det var vinter och förra sommaren hann vi aldrig ses ordentligt - så efter att ha gått runt i vår trädgård en stund fick hon sin allergi till trots en stor lust för att åka hem och rensa i rabatter och plantera växter :D

Baldersnäs


Jag och min mamma kom iväg på en liten minisemester till Dalsland dagen efter. Min mamma fyller år i mitten av juni och jag tyckte att hon behövde göra något istället för att få något. Jag hade en trädgårdsresa i Båstad planerad, men mamma blev dålig och orkade inte åka så långt. Det blev Baldersnäs över dagen, ett ställe som är otroligt vackert planerat! Pionerna blommade för fullt och överallt surrade det av bin.


Jag har hunnit lägga ytterligare någon kvadratmeter till min stenläggning, och eftersom vi köpt mer sand är de raskt fästa i marken. Dottern tycker att det är så spännande att hon bara måste gå på stenarna innan de fixerats, vilket innebär att jag måste gräva upp dem och rätta till dem.

Alla spaljéer för i år börjar bli klara. Nu gäller det bara att måla alltihop så att det håller ett par år.


Fler och fler rosor slår ut, däribland min älskade Leonardo! Lika så pionerna. Blå rabatten är verkligen blå!

En ny rabatt har påbörjats, den som New Dawn ska flytta till. Jag upptäckte att min lavendel var på väg att slå ut men att den stod trångt bland all kantnepeta (den sådde jag i fjol, de har blivit oförskämt stora!), att jag planterade om lite. Lavendeln flyttades fram till rabattkanten och några kantnepetor fick flytta till den nya rabatten.

Hönshus är klart för inflyttning! En ny dörr är insatt och reden fixade - endast hönsgården och maten som saknas nu. Det ska bli så mysigt!

Ja, just det ja! Efter att ha letat efter gråtimjan överallt hittade jag fem plantor härom dagen. På Granngården av alla ställen! De har planterats och ser ut att trivas, men innan dess tog jag massor av sticklingar. När jag ändå var ingång passade jag på att prova med lavendeln också - de som har klarat sig här måste ju bli fler!

Så som vanligt fortsätter trädgården vara full av påbörjade men ofärdiga projekt.

Om någon ska ha riktigt stora förpackningar med lökar nu i höst vill jag bara tillägga att Bulbs.se säljer rejäla säckar med lökar. Jag har rejält med yta att fylla om alla sticklingarna tar sig :D

Småbarnsföräldrar - sover de?

Tveksamt. Klockan tre hade jag mitt lilla troll hos mig i sängen. Hon ville ligga här så gärna att hon lyckades knuffa ur sin pappa över sängkanten med ren viljestyrka. Efter det lyckades jag aldrig somna om - Saga ligger bredvid mig och sprattlar, maken ligger i soffan och snarkar. Låter elakt och det är inte heller ordagrant menat: jag har varit ute och sparkat på honom ett par gånger men hinner inte mer än tillbaka till sängen innan han är igång igen.
Så det här med att sova i natt har jag givit upp med att försöka mig på. Nu är klockan halv sju och jag avnjuter en kopp kaffe istället.

Vid femsnåret blev himlen plötsligt kolsvart och fullkomligt öppnade sig över oss. Mysigt att ligga här under snedtaket i mitt rum och lyssna på smattret mot takpannorna. Jag plockade upp kameran för att ta några bilder, men kom på i samma stund som jag försökte få igång kameran att "ja just det ja, batteriet tog slut igår kväll när jag gick den vanliga rundan". Nåja, jag hade inget nytt att fotografera då, men nu på morgonen var jag smått grisk på mig själv för att jag inte satt batteriet på laddning tidigare. Nu är det fulladdat, så kameran är redo!

Den här helgen har varit häktisk. Vi har hunnit med massor! Plintar för en fristående spaljé är gjutna, förrådet är städat och det inre rummet tömt. Visst, jag vet - skjulet är fallfärdigt, men det får hänga med en säsong till. Kanske till och med två. Eftersom vi inte hunnit bygga hönshuset än och vi ska skaffa de nya familjemedlemmarna till helgen, var det dags att ordna en provisorisk lösning. Därför är snart ett litet hönshus färdigt längst in i förrådet medan det fortfarande ligger ved och torkar där vi ska bygga hönsens riktiga hem. Vad vi har kvar att göra? En nätdörr mellan förrådet och hönshuset samt en liten hönsgård - ja, vi vill ju helst ha dem frigående, men de måste ju få gå ut även om inte vi är hemma. Det enklaste sättet att gjuta plintar på är att först ta en jordborr och borra ur ungefär meterdjupa hål. Efter det tar du ett spett och kör runt i hålet lite så att det finns "ådror" för betongen att rinna ned i. För armering använde vi gammal taggtråd vi hittat i skogen. För att plintskorna skall hamna helt rätt har vi skruvat fast dem vid en gammal balk som vilat på upp och nedvända krukor. När allt sitter helt rätt är det bara att hälla i betongen och låta det stelna. Ja, jag vet. det heter inte stelna, det heter brinna.

Med jordborr gör vi meterdjupa hål.
I hålen häller vi ned betong.
Här är det första till spaljén upprest!
...och här är en rabatt påbörjad.

Här står maken på stege
medan jag jobbar i markplan

















Krusbärsmjöldaggen har som tur är inte tagit buskarna - men bären.
Näckrosen i dammen.

En färgmiss. Ingen kontrast.

















Mycket fick vi slängt - en rensning som vi borde gjort mycket tidigare. Vi behöver göra en likadan urröjning av källaren. Se på allt det här skräpet! Det är bara sådant som vi kunde ha gjort oss av med för länge sedan. Hur kommer det sig att man samlar på sig så mycket onödiga saker? Vem sparar på gamla trasiga bilstolar, till exempel?

Så hann vi tvätta av nästan allt vitt (knutar, fönster och foder), kitta nästan alla fönstren på ena sidan av huset samt skrapa gammal färg. Lite kvar att göra innan vi får gå över till det roliga - måla! Måste till exempel borsta bort den gamla torra falufärgen innan vi kan slamma på den nya gula. Så skönt med slamfärg; man slipper skrapa hela fasader och har man tröttnat på en färg är det bara att måla över med den nya, oavsett om den som är på huset sedan tidigare är starkt pigmenterad eller ej. Men som sagt: bra att sopa bort gammalt pigment först.
Problemet med gul slamfärg är att den är svårare att få tag på än den vanliga faluröda. Jag har beställt den färg vi vill ha hos den lokala byggvaruaffären, men de har haft problem med att hitta den hos sina leverantörer. Förhoppningsvis dyker en hink upp innan semestern är slut.
"En hink?" säger ni; "Hon måste vara tokig, det räcker inte till ett helt hus!"
Det är sant. Jag är tokig. Nej, inte riktigt. Jag antar snarare att vi inte hinner måla mer än en sida av huset i år.

Blommande lammöron.
Kolla vilken häftig spindel!



















Så när det började regna nu på morgonen blev jag först lite frustrerad. Hur ska jag kunna måla under de här omständigheterna?!
Sedan kom jag på att det kanske inte var så dumt. Vi hann nämligen gödsla i några av rabatterna också under helgen. Allt godis åkte ned i jorden till blommorna, för nu när solen skiner intalar jag mig att blommorna ser mycket gladare ut.
Den färdigbrunna komposten blandades 50/50 med torv och ströddes ut i ett tjockt lager runt alla plantor. Till våren får de hästskit.

Eftersom det inte gick att måla i regnet tog Saga på sig en baddräkt och jag och maken fixade med lite annat. Jag lade ytterligare stenar till gången och maken fortsatte snickra spaljéer. Jag lyfte nog lite fel, för nu har jag ont i ryggen. Måste börja styrketräna igen! Den fristående spaljén i rosenträdgården kommer inte bli helt klar förrän det fallfärdiga skjulet är borta. Där ska det förankras i ett plank tids nog. Vi var inne på att göra en hög mur där, men vi får se vad vi har tid och råd med när den dagen kommer.

Vi hann buteljera all flädersaften, som i år är godare än någonsin, så kokade vi rabarber- och jordgubbssaft som ska i flaskor idag. Kanske skörda mer rabarber idag om jag hinner - rabarberpaj är ju också gott!

Nu kan jag alltså äntligen flytta New Dawn! Det betyder att jag kan djupgräva och jordförbättra den hörnrabatten som inte är färdig. Det innebär också att jag kan påbörja min timjangräsmatta! Gråtimjan till mattan och kryptimjan till stengången är det tänkt. Längs stengångens kanter växer gul nunneört och backtimjan. Inte än kanske, så länge bara invid husväggen.

Som ni förstår stupar vi i säng helt slutkörda varje kväll. Jag har inte haft tid att skriva något. Nästa inlägg kommer också få vänta på sig.



Kram på er!