fredag 26 april 2013

Något nytt

Jag har bestämt mig för att ha två bloggar igång. Jag kom på det idag. En för vintern och en för sommaren. Den är ute i etern nu, men långt ifrån klar. Varför? jag har mått bra av att dokumentera vad jag gör här på bloggen. det har visat att varje ögonblick har varit värdefullt, även om jag har glömt set lagom tills dagen är slut. problemet är att jag inte orkar skriva någonting som är varken lustigt eller läsvärt på vintern, eftersom jag har djupa depressioner under vintern. jag tänkte jag kunde meddela det direkt, om det är någon som undrar varför jag inte har skrivit någonting här på så länge. jag har inte haft någonting jag har tyckt varit värt att berätta, kan jag väl skylla på, men det är inte hela sanningen. När det blir vinter brukar många saker hända, mycket som jag inte tänker prata om här. Detta är min glada sida som jag tittar på när jag behöver känna mig på gott humör. Om det är någon som är sugen på att se den depressiva sidan av mig kan ni gärna gå dit och titta, för här tänker jag inte visa henne ;)

Kram!

torsdag 25 april 2013

Nu vill jag ut igen!

Den här vintern har varit tuff. Jag har varit sjukskriven på grund av depression, vilket naturligtvis inte har blivit bättre av att det har varit grått, brunt, kallt och äckligt ute. Jag har verkligen längtat efter våren, och det vet jag fler som har.

Hönsen är ute och sprätter omkring, bina surrar runt i de utslagna säljarna, jag och min dotter springer omkring i trädgården med jordsäckar, spadar och fröer.

Apropå hönsen ja. Inför min dotters fyraårsdag tyckte vi att det skulle bli fint med lite blommor i krukorna på trappan. I år har jag behärskat mig ganska bra (så här långt) med växtinköp, men min dotter är duktig på att övertala. Nästan alla krukor fulla, som tur är till större delen av växter som bara är att plantera ut sedan.
Nåja, nu var det ju hönsen vi talade om. När vi precis grävt ned de sista penséerna som utfyllnad runt allt det andra hör vi ett fasligt kacklande från baksidan av huset. Vi har nyligen blivit anfallna av duvhöken - nej, inte jag och dottern, hönsen - så naturligtvis skyndade vi runt till baksidan för att se vad som hände. Inte duvhöken där inte, men uppe i vår stora zinkbalja satt fem lyckliga hönor och knaprade i sig våra fina penséer. Det hade väl varit OK om de inte hade bestämt sig för att trampa ned alla pärlhyacinterna samtidigt. Dottern blev först jättearg och jagade bort hönorna, men när hon såg förödelsen började hon gråta. Hon försökte resa blomstjälkarna så gott det gick, frågade om man kunde tejpa. Än så länge kan jag väl säga att jag är tacksam över att det inte blivit en "Pettson" med "Kackel i grönsakslandet", för rör hönsen dotterns pallkragar tror jag att hon stryper dem.

Några dagar innan dotterns födelsedag fick jag ett annat infall. Det var dags att ta tag i de där sovrummen som blivit stående halvfärdiga sedan vi flyttade in. Min lilla flicka är ett fullkomligt yrväder som tar till klart destruktiva metoder för att påvisa sin tristess, så då är det bättre att hon får vara med och hjälpa till. Det gör hon som tur är mer än gärna, men hon muttrar och grumsar över att vitt är en tråkig färg och att allt egentligen borde vara rosa. DÄR får hon i alla fall inte som hon vill.

Sammanfattningsvis är vårkänslorna på topp, även om allt inte går att tejpa ihop. Blommorna får liksom jag själv vara som de är, krökta och lite tillplattade. Jag får mig i alla fall ett dagligt gott skratt när jag går förbi våra planteringar.